- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
99

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i grannskapet ock bogserades genast ur
sigte.

— Ni får ej tänka på att gå ännu,
sade Flora — Arthur hade sett på sin
hatt,’ ty han var verkligen i en brydsam
belägenhet och visste ej hvad han skulle
göra — ni får ej vara så obeskedlig och
tänka på att gå nu, Arthur — jag
menar mr Arthur — eller kanske mr
Clen-nam vore mycket mer passande — men
jag försäkrar att jag vet inte hvad jag
säger — utan att säga ett enda ord om
de kära gamla dagarne, som är förbi för
alltid, men när jag tänker rätt på det,
så må jag säga att det vore kanske bättre
att inte tala om dem och det är mycket
troligt, att ni har någon vida angenämare
förbindelse och för all del låt mig vara
den siste i verlden som hindrar er, ehuru
det var en tid — men jag börjar prata
dumheter igen.

Var det möjligt, att Flora kunnat vara
samma pratmakerska i den tid, som hon
nu syftade på? Fanns, i de behag, som
fängslat honom, någonting liknande hennes
nuvarande osammanhängande munvighet?

— Jag tviflar alls inte på, sade Flora,
fortfarande med förvånande hastighet, utan
att i sitt tal begagna andra skiljetecken
än kommor, hvarmed hon också var
ganska sparsam, att ni är gift med någon
chinesisk dam, då ni har varit i China
så länge och haft affärer der och
naturligtvis önskat att bosätta er och att
utvidga edra förbindelser så var det ju
ingenting naturligare än att ni skulle fria
till en chinesiska och att hon skulle svara
ja och skatta sig lycklig till på köpet,
jag bara hoppas att hon ej tillhör någon
pagodisk sekt.

— Jag är ej gift med någon, Flora,
svarade Arthur, småleende mot sin vilja.

— Åh, kors bevara mig! Jag hoppas
att ni ej förblifvit ungkarl så länge för
min skull, fnittrade Flora; men
naturligtvis gjorde ni inte det, för hvarför skulle
ni det, ack, var så god och svara mig ej,
för jag vet inte livad jag pratar, men ack
tala om för mig om de chinesiska
frun-timmerna om deras ögon verkligen är så
långa och smala, det påminner mig alltid

om spelmarker af perlemo och ha de
verkligen långa svansar som hänger ned på
ryggen och är flätade till på köpet eller
är det bara karlarne, och när, de drar
tillbaka håret så hårdt ifrån pannan gör
de sig inte illa, och hvarför hänger de
små klockor öfver allt på sina broar och
tempel och hattar och på allting eller
gör de det inte!

Flora gaf honom åter en af sina
ford-na blickar. Derpå fortsatte hon genast
alldeles som om han svarat henne.

— Då är det allt sannt och de gör
det riktigt! kors bevare mig Arthur!
ack, förlåt mig — gammal vana — mr
Clennam är mycket mer passande — ett
sådant land att bo i så länge och med
så många lampor och paraplyer till, hur
mörkt och regnigt klimatet måste vara
och utan tvifvel är, och så mycket
pengar de måste förtjena på de der
handt-verkena der alla menniskor bär och
hänger upp dem öfver allt, och se’n de små
skorna och fotterna som de pressar
tillsammans på barnen, det är riktigt
förvånande, en sådan resenär ni är!

Under sin löjliga förlägenhet, erhöll
Clennam ännu en af de fordna blickarne, utan
att veta hvad han skulle göra dermed.

— Bevara mig, bevara mig, sade Flora,
tänk bara på alla förändringar här
hemma Arthur — kan inte låta bli det, det
kommer så naturligt — mr Clennam vore
mycket mer passande — se’n ni blef
hemmastadd med chinesiska vanor och
språket som jag är säker på ni talar som en
inföding om inte bättre för ni var alltid
så qvick och lättfattlig, ehuru det måste
vara orimligt svårt, jag är säker på att
bara télådorna skulle ta lifvet af mig om
jag försökte, sådana förändringar Arthur
— ack, nu gör jag det igen, det tycks
så naturligt, högst opassande — som
ingen kunde ha trott, hvem kunde ha
föreställt sig att jag skulle bli mr Finching
då jag aldrig sjelf kunde föreställa mig det.

— Är detta ert närvarande namn?
frågade Arthur, som midt under detta prat
rördes af en viss hjertate värma, hvilken
röjde sig i hennes röst, då hon, ehuru
på ett löjligt sätt, syftade på det förhål.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0399.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free