- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
176

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ka dissekerknif, ehuru vida mindre hvass
i eggen, var af mycket vidsträcktare nytta.
Advokaten kände till punkt och pricka
huru långt menniskornas egennytta och
falskhet sträckte sig, men doktorn kunde på
en veckas rund gifvit honom bättre insigt
i deras bättre och ömmare känslor, än
Westminster Hall och alla rättegångsting
tillsammanstagna på sju gånger sju år.
Advokaten smått misstänkte detta, och
tyckte kanske om att hålla med derom,
(ty om verlden verkligen vore ett stort
ting, skulle man tycka att den sista
tings-dagen icke för snart kunde komma);
således aktade och hyllade han doktorn fullt
ut lika mycket som någon annan.

Mr Merdles löftesbrott lemnade en stol
tom vid bordet, men hade han varit på
sin plats skulle det blott utgjort en
skillnad i banko, följaktligen var förlusten icke
stor.

Advokaten, som plockade ihop
allehanda strån och bitar af nyheter i
Westminster Hall, ungefär som en korp skulle
gjort om han tillbragt mycket af sin tid
derstädes, hade sammanletat många
halmstrån på sednare tiden och kallat upp
dem i luften för att se åt hvad håll
Merdle-vinden blåste. För närvarande njuter han
af ett litet cauterie med mrs Merdle, just
angående samma sak, ty han har för en
minut sedan styrt kurs på denna dam
med sin dubbellorgnett för ögat och sin
juridiska lutning på ryggen.

— En viss fågel, säger advokaten, med
en min som sade att det måste varit en
skata, har hviskat till oss jurister pä
sednare tiden, att det kommer att bli en
tillökning i vårt lands betitlade män.

— Ahnej, verkligen? sade mrs Merdle.

— Ja, sade advokaten. Har ej fågeln
äfven hviskat i helt andra öron än våra
— i sköna öron?

Han kastade en uttrycksfull blick på mrs
Merdles närmaste örhänge.

— Menar ni mina? frågade mrs Merdle.

— När jag säger skönt, menar jag
alltid er, svarade advokaten.

Mrs Merdle såg ej missnöjd ut.

— Ni menar aldrig något, tror jag,
sade hon.

— O grymma orättvisa! sade
advokaten. Men fågeln?

— Jag är den sista person i verlden
som fär höra nytt, sade mrs Merdle, i det
hon vårdslöst fingrade prydnaderna på sin
grannlåtsbod.

— Hvem är det? sporde hon liknöjdt.

— Hvad ni skulle bli för ett förträffligt
vittne! utbrast advokaten. Ingen jury
kunde motstå er — såvida man icke kunde
inrätta en af blinda — om ni än vittnade
aldrig så illa; men åh, ni skulle göra det
superbt!

— Hvarför så, ni roliga menniska?
frågade mrs Merdle skrattande.

Advokaten gjorde ett viftande två eller
tre gånger med sin dubbellorgnett mellan
sig och halsen, såsom ett raljerande svar,
och frågade derpå i sin mest insinuanta ton:

— Hvad skall jag kalla den skönaste,
den mest eleganta, den mest talangfulla
qvinna om några veckor, — kanske om
några dagar?

— Fick ni ej veta af er fågel hvad ni
skulle kalla henne? svarade mrs Merdle.
Fråga honom i morgon och säg mig
nästa gång vi råkas livad han sade för slag!

Detta gaf anledning till än mera raljeri
af samma slag mellan de två; men med
all sin skarpsinnighet, kunde advokaten
ingen reda få derpå.

Doktorn deremot, som förde tnrs Merdle
ned till vagnen, och hjelpte henne på med
kappan, frågade med sitt vanliga på
saken gående sätt efter symptomerna.

— Får jag fråga, sade han, är det
sannt som sägs om Merdle?

— Kära doktor, sade hon, ni frågar
mig just hvad jag tänkte fråga er?

— Fråga mig! hvarför mig?

— Sannerligen tror jag icke Merdle
sätter mer förtroende till er än till någon
annan.

— Tvertom, han säger mig absolut
ingenting, ej en gång i min egenskap af
läkare. Ni har väl hört ryktet?

— Visst har jag det; men ni känner
mr Merdle — ni vet hur tyst och sluten
af sig han är. Jag försäkrar er, jag har
ej ringaste idé om hvad sanning det kan
liggå i det allmänna pratet. Jag skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0492.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free