Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGONDESJETTE KAPITLET.
Fiiljder.
Föregången af ett ljud af häftiga an {+-+}
dedrag ocli brådskande steg rusade mr
Pancks in på Arthur Clennams kontor.
Undersökningen var slutad, brefvet var
offentliggjordt, banken upplöst, de andra
modellbyggnaderna af halm hade råkat i
brand och gingo upp i rök och låga. Det
beundrade kapareskeppet hade sprungit i
luften, midtibland en oerhörd flotta af
skepp af alla storlekar, och båtar af alla
slag, och på djupet var blott jemmer och
ruin — intet annat än brinnande skrof,
ramlande magasiner, stora kanoner som
affyrades af sig sjelfva och sleto vänner
och grannar i stycken, drunknande
men-niskor som hängde sig fast vid lösrifna
bjelkar och för hvar minut gingo till
botten, utmattade simmare, flytande lik och
hajar.
Den flit och ordning, som vanligtvis
rådde på kontoret, var försvunnen.
Ouppbrutna bref och osorterade papper lågo
utströdda öfver pulpeten. Midtibland dessa
tecken af bruten kraft och öfvergifvet hopp,
stod kontorets herre sysslolös på sin
vanliga plats, med armarne korslagda på
pulpeten och hufvudet hvilande på dem.
Mr Pancks rusade in och fick se
honom och stod stilla. Apnu en minut,
och mr Pancks armar voro på pulpeten
och hans hufvud nedlutadt öfver dem,
och i dessa ställningar stodo de en stund,
tysta och sysslolösa, med hela vidden af
det lilla rummet emellan dem.
Mr Pancks var den förste som lyfte
upp sitt hufvud och talte.
— Det var jag som öfvertalte er, mr
Clennam — Jag vet det. Säg hvad ni
vill — — ni kan ej säga mer än hvad
jag säger mig sjelf. Ni kan ej säga mer
än jag förtjenar.
— O Pancks, Pancks! svarade Clennam,
tala ej om förtjenst. Hvad förtjenar jag
väl sjelf!
— Bättre än jag, svarade Pancks.
— Jag, fortfor Clennam, utan att höra
hvad han sade, jag, som ruinerat min
kompagnon! Pancks, Pancks, jag har
ruinerat Doyce! Den hederlige, rådige,
outtröttlige gamle ihannen, som arbetat sig
fram hela lifvet igenom — honom, som
stridt emot så många motgångar, och
räddat derur ett så godt och hoppfullt hjerta;
honom som jag hållet så mycket af, och
ville vara så nyttig och trogen emot —
jag har ruinerat honom — bragt honom
till skam och vanära — ruinerat honom
ruinerat honom!
Det qval som denna tanke innebar var
nästan mer än han kunde uthärda, och
hans sorg var så plågsam att skåda, att
mr Pancks i sin förtviflan ryckte sig i
håret och luggade sig af alla krafter.
— Förebrå mig! ropade Pancks.
Förebrå mig, sir! annars tar jag lifvet af mig.
Säg, ditt nöt, din skurk. Säg, din åsna,
hur kunde du bära dig så åt, ditt odjur,
hvad tänkte du på! Ge mig så det förslår!
Säg någonting ovettigt åt mig!
Härunder ryckte och slet mr Pancks
i sitt stela hår på det mest obarmhertiga
och grymma sätt.
— Om du aldrig gifvit vika för denna
fatala mani, Pancks, sade Clennam, mera
medömksamt än förebrående, så skulle
det varit mycket bättre för dig, och o!
hur mycket bättre för mig!
— Om igen, sir! ropade Pancks,
ångerfullt skärande tänderna. Om igen!
— Om du aldrig invecklat dig i de der
fördömda spekulationerna, och uppsatt
dina resultater med denna afskyvärda
påtaglighet, suckade Clennam, skulle det
varit mycket bättre för dig, Pancks, och
mycket bättre för mig!
— Gå på, sir, om igen! utropade Pancks,
i det han släppte sitt hår. Ge mig, om
igen, om igen!
Clennam såg att han blifvit lugnare,
och hade ingenting mer att tillägga. Han
kramade hans hand och sade blott:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
