Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Kom, tillade han, jag har haft dig
till min följeslagare emot min vilja; nn
skall du följa mig emot din. Jag säger
er ännu en gång, små kräk, att jag är
född att blifva betjenad. Jag begär denne
smugglares tjenster, såsom min betjent,
tills i dag åtta dagar.
Till svar på Cavallettos frågande blick,
gaf Clennain honom tecken att gå; men
han tillade högt, såvida du ej är rädd
för honom! Cavalletto svarade med en
eftertrycklig, nekande rörelse med
pekfingret: Nej, herre, jag är ej rädd för
honom, då jag inte mer håller det
hemligt att han en gång var min kamrat.
— Rigaud låtsade ej som han hört detta,
förrän då han tändt sin sista cigarr och
var färdig att aflägsna sig.
— Rädd för honom, sade han då och
såg omkring på dem alla. Hå! Mina barn,
mina små dockor, ni ären alla rädda för
honom; ni gifven honom en butelj vin
här; ni ge’n honom mat och dryck och
boning der; ni vågen ej röra honom med
ett finger eller ett öknamn. Nej. Det hör
till hans karakter att triumfera! Hå!
”Af alla kungens riddare han den bästa är,
Och han är alltid glad!»
Efter att sålunda hafva tillämpat
refrai-nen på sig sjelf, gick han stolt ur
rummet, åtföljd af Cavalletto, som han
kanske tvingat att betjena sig, emedan han
ganska väl visste att det ej skulle vara
så lätt att blifva af med honom. Mr
Flintwinch, efter att hafva rifvit sig på
kinden och sett sig omkring med ett
sårande förakt, nickade åt Arthur, och
följde. Mr Pancks, ännu botfärdig och
ödmjuk, följde också, sedan han med stor
uppmärksamhet lyssnat till några ord, som
Arthur hviskat till honom och han
svarade sakta att han skulle vakta till
affären vore slut och vara Arthur trogen.
Och fången, som kände att han nu var
mera föraktad, mera begabbad och
för-| skjuten, mera hjelplös, mera olycklig och
fallen än förut, lemnades ensam.
TJUGONDENIONDE KAPITLET.
En bön i Marahalaea.
Bittra qval och samvetsagg äro dåliga
ledsagare att vara i fängelse med.
Sorgliga tankar dagen igenom, föga hvila om
natten härdar ej en man emot eländet.
Nästa morgon kände Clennam att hans
helsa var betydligt försvagad, och att den
börda, som tyngde på honom, skulle
alldeles nedtrycka honom.
Den ena natten efter den andra hade
han vid midnatten uppstigit från sitt usla
läger och, sittande vid fönstret, betraktat
de matta lamporna på gården och
blickande uppåt för att efterse den första
svaga ljusningen vid dagens annalkande,
långa timmar innan det fanns någon
möjlighet att himlen skulle visa honom den.
Nu, då natten kom, kunde han ej förmå
sig att kläda af sig; ty en tärande oro
hade bemäktigat sig honom, en ångestfull
ledsnad vid fängelset ock en öfvertygelse,
att hans hjerta skulle brista och han dö
här, hvilken förorsakade honom
obeskrif-ligt lidande. Hans hat och fasa för
fängelset hade hlifvit. så häftig, att han tyckte
det vara en plåga att andas der.
Tanken att qväfva sig öfverväldigade honom
ibland till den grad att han kunde stå
vid fönstret, hoptryckande strupen och
flämtande. Då kände han en längtan efter
annan luft och att vara bortom den
förskräckliga höga muren, och så häftig var
denna önskan, att han trodde sig ibland
kunna blifva tokig deraf.
Många andra fångar hade före honom
erfarit detta tillstånd, och dess våldsamhet
och ihållighet hade uttröttat dem, såväl
som de nu utmattade honom. Två
nätter och en dag fortfor det. Sedan åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
