- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
228

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

de sjelfva tycktes hafva brådtora. Då de
gingo öfver bryggan, syntes de höga
kyrktornen mycket närmare ocb tydligare, än
om dagen då de voro omgifna af rök och
dimma.

Mrs Clennam skyndade framåt vid liten
Dorrits sida, obemärkt, nu då hon ej var
ensam, och då det var mörkare. De
lem-nade den stora allmänna vägen och
fortsatte sin gång genom de tysta, öde
tvär-gatorne. De stodo vid porten, då ett dån
likt åskans hördes.

— Hvad var det! Låtom oss skynda
in! ropade mrs Clennam.

De voro vid porten. Liten Dorrit höll
henne, med ett genomträngande skri,
tillbaka.

Inom ett ögonblick var det gamla
huset framför dem och den rökande
mannen, liggande i fönstret; ännu ett
dånande ljud och det darrade, remnade på
femtio ställen och störtade tillsamman.
DÖf-vade af bullret, qväfda och förblindade
af röken, stodo de, liksom fastväxta på
stället. Rökmolnet, som sväfvade
emellan dem och den lugna himmelen, delade
sig ett ögonblick och visade dem de
tindrande stjernorna. Då de blickade upp,
ropande på hjelp, sammanstörtade den
höga skorstenen, som ensam hade stått
ibland ruinerna.

Alldeles svärtade af röken och
derige-nom nästan oigenkännliga, sprungo de ut
på gatan, ropande och skrikande. Då föll
mrs Clennam ned på stenarne; och ifrån
den stunden var hon oförmögen att röra,
ej ens ett finger, eller att uttala ett enda
ord. Under tre år satt hon nedlutad i
sin länstol, uppmärksamt betraktande dem
som omgåfvo henne, och tycktes förstå
deras ord; men den tystnad hon så länge
iakttagit var för alltid påtvingad henne
och, utom att hon kunde röra ögonen
samt göra en jakande eller nekande
rörelse med hufvudet, lefde och dog hon
som en staty.

Affery hade sökt dem vid fängelset och
på långt håll sett dem gå öfver bryggan.
Nu kom hon springande och tagande sin
matmoder i sina armar hjelpte hon att
bära henne till ett närbeläget hus och

vårdade henne troget. Då rökmolnet
skingrade sig och himlen åter var lugn och
klar, trängdes en mängd menniskor
omkring ruinerna och många började att
gräf-va deribland, för att uppgräfva de
menniskor, som blifvit begrafna derunder.
Hundra personer hade varit i huset, då det
instörtade, sedan femtio, derefter femton
och slutligen två. Andtligen bestämde
ryktet deras antal till två: utländningen
och mr Flintwinch.

Gräfvarne arbetade hela natten vid
flämtande gaslågor; då solen gick upp gräfde
de och allt djupare ned, då solen steg
allt högre på himmelen. Oupphörligt
gräf-vande och bortförande i kärror,
skottkärror och korgar, fortfor utan uppehåll, dag
och natt; men det blef natt för andra
gången, innan de funno den smutsiga massa,
som varit utländningen.

Men ännu hade de ej funnit Flintwinch;
derföre fortsattes gräfvandet utan
uppehåll dagar och nätter. Det utspriddes att
det gamla huset haft ofantliga källare (som
verkligen var sanning) och att Flintwinch
varit i en källare eller hunnit flykta in i
en och att han var oskadad under dess
starka hvalf; ja, man påstod sig till och
med hafva hört honom ropa, med ihålig,
underjordisk, halfqväfd röst: “Här är jag! “
I den motsatta delen af staden hade det
ryktet utkommit att gräfvarne öppnat
kommunikation med honom, medelst ett rör,
samt att han fått både mat och bränvin
nedskickat till sig, och att han, med
beundransvärd styrka svarat att han befann
sig alldeles bra, mina gossar,
undantagande nyckelbenet som han brutit! Men
gräfvandet fortfor utan uppehåll till dess alla
ruinerna voro genomsökta och källrarne
öppnade; och likväl hade ingen Flintwinch,
lefvande eller död upppgräfts af hacka
eller spade.

Det började således märkas att
Flintwinch ej varit der vid husets instörtande;
samt att han i stället roat sig med att
förvandla vexlar i så mycket penningar
som han kunde få och begagnande till
sin fördel, sin makt att handla för firman.
Affery, som ihågkom att den listige sagt,
det han skulle afgifva vidare förklaring

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0544.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free