- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
243

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

men skulle aflägsnas. En vågn hemtades
och, genom köpmannens och Floras
förenade ansträngningar, förmåddes ändtligen
den besynnerliga qvinnan att stiga upp
deri; ehuru hon ej en gång då underlät
att sticka hufvudet ut genom fönstret och
be att man måtte “föra hit’en“ för det
nämnda ändamålet. Då man denna gång
märkte att hon riktade sorgliga blickar
mot Marshalsea, väcktes den förmodan
att denna beundransvärdt ihärdiga qvinna
med ”honom’ menade Arthur Clennam.
Detta är likväl, blott förmodan; hvem
den person var, som för
tillfredsställandet af mr F-s tants hämndlusta, borde
föras fram, och aldrig blef framförd, blir
aldrig med bestämdhet kändt.

Höstdagarne förflöto och liten Dorrit
kom aldrig till Marshalsea och reste bort
utan att se honom. Nej, nej, nej.

En morgon då Arthur lyssnade efter
hennes lätta steg, som hvarje dag
medförde den himmelska klarheten af en ny
kärlek i det rum, der den gamla
kärleken arbetat så flitigt och varit så
uppriktig; en morgon, då han lyssnade,
hörde han henne komma, men icke ensam.

— Älskade Arthur, hörde han hennes
förtjusta rö t utanför dörren, jag har
någon här. Får jag föra in någon?

Han hade tänkt att hon var åtföljd af
två. Han svarade, ja, och hon kom in
med mr Meagles. Han var så solbränd
och glad och utsträckte armarne och
omfamnade Arthur, som en solbränd och glad
far.

— Nå, har jag ej rätt, sade mr
Meagles, efter en minuts paus, Arthur, min
goda gosse, bekänn genast att du väntade
mig förut.

— Jag gjorde det, svarade denne, men
Amy sade mig — liten Dorrit. Aldrig
något annat namn. (Det var hon som
hviskade det.) Men min lilla Dorrit sade
mig att jag, utan att få begära vidare
förklaringar, ej skulle vänta er förrän jag
såg er.

— Och nu ser du mig, min gosse, sade
mr Meagles, kraftigt skakande hans hand,
och nu skall du få höra förklaringar på
allt. Saken är att jag mr här — kom

direkte till er ifrån de der dumma
fransmännen, annars skulle jag blygas att se
dig i ansigtet — men du var ej klädd
för att emottaga besök och jag gick
der-före ånyo för att hemta Doyce.

— Stackars Doyce! suckade Arthur.

— Gif honom ej namn som han icke
förtjenar, sade mr Meagles. Han är ej
en stackare; för honom går det förträffligt.
Doyce är en förträfflig karl. Jag
försäkrar dig att han förbättrar sin sak. Han
har fallit på fotterna, han Dan. Der de
ej vilja hafva en viss ting utfördt och det
finnes en man som likväl gör det, den
mannen står ej säkert på sina ben, men
om de vilja hafva något uträttadt och
finna en man som utför det, den mannen
står säkert. Du skall ej få orsak att mera
besvära circumlocutionskontoret. Jag får
säga dig, Dan har hjelpt sig utan dem!

— Hvilken tyngd har ni ej tagit från
mitt hjerta, ropade Arthur. Huru lycklig
ni gjort mig!

— Lycklig? genmälte mr Meagles. Tala
ej om lycka förr än du sett Dan. Jag
försäkrar dig, Dan ordnar arbeten och
uträttar ting der borta, så att håret skulle
resa sig på ditt hufvud, om du såge dem.
Han är ingen förbrytare nu, Gud signe
dig! Han är prydd med medaljer och band
och stjernor och kors och jag vet ej allt
hvad det är, likt en välboren gentleman.
Men vi måste ej tala om det här.

— Hvarföre inte?

— Åh! bevars! sade mr Meagles,
allvarsamt runkande på hufvudet, han måste
gömma allt dylikt under lås och bom, då
då han kommer hit. De skulle ej passa
här. Ty Britannia vill ej sjelf gifva sina
barn sådana utmärkelser och vill ej tillåta
dem att bäras, om de gifvas af andra
länder. Nej, nej, Dan! sade mr Meagles,
ånyo runkande på hufvudet. Det skulle
inte passa här!

— Om ni medfört åt mig två gånger
den summa jag förlorat, ropade Arthur,
skulle det (utom för Doyce’s skull) ej
gif-vit mig det nöje jag nu erfar af dessa
underrättelser. >

— Ja, naturligtvis, naturligtvis,
samtyckte mr Meagles. Naturligtvis, min gode

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0559.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free