Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Robinsons första sjöresa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Far och mor! Förlåt mig! Ack, jag får
aldrig se er mer! O Gud, finns det ingen
räddning?
Ett nytt dån hördes. Denna gång var det icke
något åskslag utan ett nödskott. Ännu ett! Robinson
låg som i dvala: han visste ej, om timmar eller
minuter förflutit — om det var natt eller dag.
Då flög kajutdörren upp. Men det var ingen
störtsjö, som for in — det var kaptenens son.
Han var blek som ett lik.
— Opp med dig! skrek han och ruskade
Robinson. Fort! Skeppet är läck, och de fira ned
storbåten — den är vår enda räddning. Skynda
dig!
— Låt mig ligga! kved Robinson. Jag kan lika
så gärna dö här. Hälsa far och mor och bed dem
förlåta mig — —
— Sådant prat! ropade vännen. Visst ha" vi
burit oss illa åt mot din far och mor — det vet jag
nog. Men vill du inte lefva för din egen skull,
så är du så god och gör det för deras, förstår du
— det år din skyldighet.
Och därmed gaf han den stackars Robinson
en knuff, så att denne kom på benen fortare än
vanligt. Vid kajutdörren var det en näfve, som
tog ett bastant tag i nacken på honom, halade
honom uppför trappan och öfver däcket, slängde
honom som en vante öfver relingen och lät honom
falla ner — han visste ej hvar. Så hörde han
kaptenen ropa: »Låt gå!» Och så förlorade han
medvetandet.
Det var ett underverk, att man fick båten klar
för vraket, och hög tid var det, ty endast ett par
minuter efteråt sjönk skeppet. Kaptenen behöfde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
