Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. »Våren» kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och om han än i vårens ljumma dagar ej för
väderlekens skull behöfde kläder, så voro de
nödvändiga som skydd mot solens brännande strålar,
mot törnbuskarnas taggar och mot de skarpa
stenarna. Men allra mest mot moskiterna*, ett
slags stora myggor, som i de heta landen äro ett
verkligt plågoris för de stackars inbyggarne.
Deras giftiga styng åstadkomma nästan lika
smärtsamma svullnader som ett bi- eller getingstyng
hos oss. När de sista trasorna föllo af honom,
skulle han väl bli lefvande uppäten af dessa
förskräckliga insekter.
Dagligen vandrade han upp till bergstoppen
of-vanför grottan, och där stod han och stirrade ut
öfver oceanen. Stundom tyckte han sig se ett
segel dyka upp vid synranden, och då slog hans
hjärta af glädje, så det hotade att spränga hans
bröst. Men så visade det sig, att seglet blott var
en liten hvit sky, och Robinson återföll i sin
dystra sinnesstämning. Och dock tröttnade han ej
att dagligen bedja Gud om befrielse ur sin
enslighet; ja, han kunde, då han mindes de många
välgärningar, han fått röna, sluta sin bön med de
barnsligt ödmjuka orden: »Ske icke min vilja utan
din!»
Då han emellertid omöjligt kunde stå på
utkik dagen i ända, kunde det ju lätt nog hända,
att ett skepp komme i närheten af ön, utan att
han finge syn på det. Det skulle till och med
kunna segla längs stranden, ja, kasta ankar där,,
utan att han visste om det.
Han beslöt därför att hissa en sorts nödflagg;
• Uttal: måss-kiter, med hårdt k-ljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
