Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 46. Fredag blir förtviflad - 47. Skeppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag tror, Tupan ville hämnas — han vara
vred, tror jag! sade Fredag nästan en smula trotsigt.
— Men jag tror, att det var Gud, som velat
frälsa och hjälpa oss ur en fara. Kanske få vi
snart nog se det, kanske innan solen gått ned.
Jag litar fullt och fast på min Gud, och gärna
ville jag, att du skulle göra likaså.
Fredag slutade upp med att skrika och stampa,
men han såg butter och vresig ut och kastade
emellanåt en bister blick på hafvet, som tagit hans
båt. De återvände till grottan och åto frukost.
Ingen sade ett ord. Robinson tänkte alltjämt på
skeppet, ty han var säker, att han hört nödskott.
Och sedan han spisat sin dagvard och skött om
sin lamahjordj gick han åter upp på berget, och
snart stod han på dess högsta spets. Än en gång
spejade han utåt synranden. Förgäfves! Ödsligt
som alltid! ^ «
FYRTIOSJUNDE KAPITLET.
Skeppet.
J» en just som han skulle gå ned, kom han
att se mot den allra östligaste punkten
af ön. Och där — där låg ett skepp, ett riktigt
europeiskt skepp med master och rår och tågverk,
ett väldigt skepp! Robinson vardt så glad, att han
knappast kunde andas — han måste lägga handen
på bröstet, ty det ville sprängas af glädje. Nu
var då ändtligen timmen kommen, då han skulle
få återse fosterland, hembygd och föräldrar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
