Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 47. Skeppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lika litet som Fredag på morgonen kunnat
behärska sin sorg och sin förtviflan, lika litet var
Robinson nu herre öfver sin glädje. Han hoppade
och dansade, skrek hej och hurra och sjöng och
trallade och for ned för berget med sådan fart, att
han höll på att bryta halsen af sig. Repstegen tog
han i ett par skutt, rusade in i fästningen, grep
sina vapen och skrek:
— Fredag! De äro komna! Skynda dig och följ
med! Nu ha vi dem här!
Och därmed kilade han som en ekorre upp för
repstegen och lade i väg österut i fyrsprång.
Fredag kunde inte begripa, hvad som gick åt
kazika. Hade vildarne lagt i land igen? Men
hvar-för sprang han då åt östra stranden? Och hvarför
blef han ej hemma i fästningen, där han tryggt
kunde afvakta deras anfall?, ^Fredag skakade på
hufvudet. Men som en trofast vän och tjänare
kunde han ej lämna sin herre i sticket. Han grep
skyndsamt sina vapen och gaf sig af i
språngmarsch.
Det var en dryg mil till udden, där skeppet
låg, och Robinson sprang i början så häftigt, att
han höll på att tappa andan. Om en stund måste
han stanna och pusta. Fredag hann då fram, och
hans herre försökte göra klart för honom, hvad
som var på färde. Men han var så uppskakad,
att Fredag just inte blef klok på hans
osamman-liängande tal. Och därför beslöto de att icke spilla
tiden med prat utan raska på af alla krafter.
Slutligen nådde de udden. Uti en bred öppen
bukt låg skeppet ett par tusen meter från stranden,
med sitt mörka, väldiga skrof, sina smäckra
master, sin fina rigg, som skarpt aftecknade sig mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
