Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 60. Ett återseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stor, stor skara af de stackars vildarne, isynnerhet
om vi möta deras anfall i vår fästning. Frukta
ingenting — Gud skall beskydda oss.
På sin herres befallning släpade nu Fredag de
fallnes lik samman i en hög. Han gjorde detta
med stor förnöjelse och underlät icke att då och
då med en hånfull åtbörd uttrycka sitt hat mot
de vanmäktiga iienderna. Kristendomens bud, att
vi skola älska äfven våra ovänner, hade ännu icke
trängt längre än till hans öra; i själ och hjärta
var han fortfarande en vilde.
Robinson gick ner till stranden. En af
kanoterna hade blifvit kvarglömd och var nu att
betrakta som segrarens byte. Han ville taga detta
byte i närmare skärskådande.
Hur förvånad blef han icke, då han steg ut i
båten och på dess botten upptäckte en människa!
Denna var bunden till händer och fötter och
liknade mera en död än en lefvande. Det var en
indian. Af anletsdragen att döma var han ganska
gammal, och hans kropp bar många märken af
misshandel och sår. Robinson skyndade att skära
sönder de band, som sammansnörde hans lemmar,
reste honom till hälften upp och talade till honom
med vänlig stämma.
Men indianen tycktes hvarken kunna eller vilja
stå på benen; han gjorde ett svagt motstånd, stötte
undan Robinson och lät höra ett bönligt kvidande.
Han trodde säkerligen, att hans sista stund var
kommen. Robinson förstod strax, att det var en
af de fångar, som vildarne haft med sig, och som
de vid sin brådskande flykt glömt bort. Då han
ej visste, hur han skulle göra klart för den gamle
mannen, att han befann sig bland vänner, ropade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
