De älskade film / VII (1995) Author: Thomas G. Tidholm, Anna-Clara Tidholm Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Note: This work was first published in 1995, less than 70 years ago. Thomas G. Tidholm is still alive, as far as we know. Anna-Clara Tidholm is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

VII

Under festivalen görs otaliga intervjuer. Det förekommer debatter och presskonferenser där blyga, filmälskande, ohyggligt pålästa journalistvolontärer får tillfälle att ställa frågor till dem som skapat filmerna. Inga dumma frågor om skonummer eller favoriträtter ställs vid dessa tillfällen. Journalisterna går alltid rakt på de djupaste, mest personliga frågorna. Förr eller senare ställs den allra tyngsta frågan: VAD ÄR FILM FÖR DIG?

Filmskaparna ser då plötsligt upp, deras blickar stelnar till och skärps under någon mikrosekund och de liknar storviltjägare som, efter att ha suttit på pass i veckor, äntligen får se den vita noshörningen komma. Samtidigt saktas deras rörelser ned till ultrarapid som för att inte störa eller skrämma bort själva frågan... De fyller sina glas med mineralvatten, de tänder sina cigarretter, de rätar upp sig i stolen och svarar:

"För mig är film ett sätt att plåga mig själv. Jag försöker skapa de scener som skulle ha förändrat mitt eget liv, vilket de inte gjorde eftersom de aldrig inträffade. Varje människa har ett antal alternativa liv som alla kunde ha givit absolution eller förlöst det ena eller det andra hos henne. Men som vi alla vet får människan ingen förlösning under sin livstid, och knappast därefter heller. Det enda hon kan göra är att tänka på allt detta som borde ha hänt henne... Jag tror att filmen uppfanns på rent jävelskap, att Gud tipsade någon svagsint stackare om denna grymma möjlighet, och sedan var det på sätt och vis kört, för när idén var planterad var vi tvungna att använda den. Jag själv är den som har gått längst i detta, de andra är bara till hälften medvetna om den obönhörliga mekaniken i allt filmskapande, att vi har blivit som Gudar men att vi ändå bara kan göra en enda sak, att klippa våra egna vingar."

"Film är den alltigenom perversa konsekvensen av seendet, av att vi har ögon. Det mänskliga ögat innehåller visserligen blod, men mest av allt en sorts genomskinlig vätska, möjligen vatten. Spelar ingen roll vad det är, det betydelsefulla är att vi ser rakt igenom det och in i en annan värld, den vi lever i. Till skillnad från den värld vi är. På så vis är vi dömda att leva andras liv, och att aldrig helt kunna se våra egna. Film är den fruktansvärda konsekvensen av detta, ett stirrande som om ögonlocken vore borta och vi inte kunde blunda. Och det är just det: Vi kan inte blunda. Vi måste göra film."

"Den vanliga människan är varje konstnärs största problem. Den vanliga tråkiga människan, hon som inte har den blekaste aning om vart hon är på väg och i så fall varför. Hon som ingen står ut med, hon som det finns fem miljarder av i denna värld. Låt gå för att många säger sig vilja berätta om den vanliga människan, men vad får man sedan höra? Jo att varje människa likförbannat är UNIK? Jag vill lösa problemet genom att göra henne just så vanlig. Och tråkig. Ingen annan har tagit vara på den möjligheten. Alla talar om förtätning eller förhöjning, dom borde tillstå att dom är lögnare. Dom springer benen av sig för att söka utvägar, för att göra allting lite roligare än det är. Fusk är vad jag kallar detta. Alla vill att något ska hända. Den som ser mina filmer inser att det inte ens är möjligt. Att vi är dömda att sitta kvar på våra stolar och se detta skådespel om och om igen."

"Film... för mig, är helt enkelt att gå in i någonting och stanna där... en stund... Jag vill att det ska kännas bra... därinne. Och jag menar bra, ungefär som när man äter någonting gott... och man inte riktigt vet vad det är... eller när man bara mår bra, för att någonting har lagts till... bara som en enkel svävning. .. Musik är viktigt i film, man kan säga att om man kunde lägga till rätt musik hela tiden... i livet, skulle det vara samma sak som att allt blev till film... den känslan skulle påminna om... sömn, och jag tror att det är det som saknas... i vår tid, att människor sov mera, eller hade lite bättre sängar."

"Mina filmer är korta. Oerhört korta, tycker somliga. Den längsta är 36 sekunder, men idealet ligger runt 22. Jag anser att varje film är ett brott mot en övergripande princip. Människan har inte vingar heller, och det är ingen tillfällighet. Det blir ett enda språng, sedan faller man hjälplöst. Nu måste jag sluta. "

"Jag har en historia att berätta. Det är det som är film för mig, att berätta min historia. Min historia handlar om en kniv. När jag var liten gick jag förbi ett hus. En kniv satt instucken i väggen. Jag tror det var en förskärare. Nästa dag var den borta... Jag har tänkt mycket på det där. Jag kan inte förklara vad som hände, men det måste ha hänt något, både med kniven och med mig. Ja kniven försvann, men i alla mina filmer finns den med. Ibland har jag bytt ut den mot en gaffel eller en sax, men det är samma kniv ändå. Bara det är någonting vasst. Nu är det jag som sätter dit den. Jag undervisar på filmskolan hemma nu, och jag säger alltid: En kniv i en vägg, det är alltings början och slut. Den som har någonting sådant behöver aldrig bli galen."

När filmskaparna har sagt detta, blickar de ut mot publiken med en slags utmattad välvilja i blicken, och en märklig glans i ögonen som om de just hade älskat. Ett lugn sänker sig över pressens representanter, ett lugn som kommer sig av att absolut ingen kan tänka ut någon ytterligare fråga, så uttömmande var svaren. De unga filmälskande volontärerna reser sig från sina stolar och går med lätt sänkta huvuden ut ur lokalen. Först senare på kvällen, när det är dags att skriva, kommer tankarna vällande över dem, som från en rämnande kraftverksdamm.

Copyright © Thomas Tidholm & Anna-Clara Tidholm