Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det, jag som inte kan skiljas från henne. Hon håller
hårt om mig. Kramar mig om livet riktigt. Inte kan
jag stå här hela kvällen. Jag måste ut och röra på mig.
Jag kvävs annars. Luft!
Albert gjorde sig sakta men bestämt loss ur hennes
grepp. Han gick bortåt dörren.
»Vart går du?» frågade hon. Han svarade inte.
Då sprang hon efter honom och vräkte sig ned för hans
fötter.
»Slå mig, sparka mig, men gå inte ifrån mig!»
jämrade hon sig.
Han tog henne i armarna och reste upp henne. Hon
lutade sig mot hans bröst gråtande högljutt.
»Väck inte barnen», varnade han med en blick mot
kammaren.
»Gå inte, gå inte!» viskade hon.
Båda liksom vacklade i själsstormen, där de stodo och
höllo varandra fast slutna. Anna hämtade sig först.
Hon förstod, att han förlåtit henne. Det lättade i
hennes hjärta. Han hade tänkt på barnen, inte på sig
själv.
Väl att jag sade det till honom just nu. En annan
dag kanske det inte slutat så väl. Men jag borde sagt
honom hela sanningen. Varför gjorde jag inte det?
Nu törs jag det inte. Han darrar i kroppen ännu. Och
vad hans hjärta dunkar därinne! Det bultar i örat på
mig. Jag känner det genom rocken. Vad skall han nu
göra? Han har ingenstans att ta vägen. Jag måste
hålla honom kvar. Han får inte gå. Det skulle kunna
hända, att han gav sig ut på isen och gick ned sig.
Hon tittade i smyg upp till honom. Hans ögon voro
slutna, så mycket kunde hon se i halvmörkret inne i
köket. Köksklockan slog åtta.
»Skall vi tända?» viskade hon.
Han lät henne glida ut ur famnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
