Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gabriel stod stilla några sekunder. Med ett slag slog
han kvickt armarna kring Josef, lyfte upp honom och
rusade mot utgången. Josef sparkade, sprattlade och
bannade för att komma loss, men Gabriel vräkte
bro-dern mot dörren så den for upp med en skräll och
Josef handlöst tumlade ut i korridoren. Med en ny
skräll slog Gabriel hastigt igen dörren, vred om
nyckeln i låset och tog ur den, innan Elvira hann företaga
sig något.
»Så där ja! Nu kan vi få vara i fred», pustade
Gabriel. Han gick långsamt fram mot bordet och stod
en stund obeslutsam som om han glömt vad han skulle
företaga sig. Därpå gick han bort till skåpet och tog
fram ett par kaffekoppar och satte på bordet.
»Jag tror nog det är klart nu.» Han smålog och lyfte
på kaffepannans lock. Långsamt och försiktigt fyllde
han kaffekopparna.
»Var så god!» sade han med en gest och satte sig
vid bordet.
Elvira rörde sig inte. Gabriel tog själv socker.
»En eller två bitar?» frågade han.
Om man så bjudit Elvira alla världens skatter, skulle
hon icke kunnat svara på den enkla frågan. Tungan
lådde mot gommen på henne. Hon sväljde och sväljde.
Gabriel slog grädde i sin kopp och rörde och rörde.
Det var det enda ljud, som hördes. Annars inte ett
ljud i det stora huset. Minut efter minut gick.
Sparvarna utanför kyttrade allt livligare. Gabriel smuttade
på kaffet.
Är Josef död? tänkte Elvira. Varför rör han sig
inte därute? Hon lyssnade så det brusade för öronen.
Han slog ihjäl honom! Hon måste tala. Måste!
»Öppna!» lyckades hon frampressa. Hon hörde själv
hur hest det lät.
»Öppna!» skrek hon en gång till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
