Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och undrade vad han skulle göra. Långa stunder stod
han och lyssnade vid dörren ut till trappan, om han
skulle höra några smygande steg närma sig nerifrån.
För första gången ångrade han, att han inte kunde låsa
sin egen dörr. Det gamla benranglet nere i köket hade
slarvat bort nyckeln för länge sedan och Gustaf
Brinkman hade icke numera samma behov som sönerna att
låsa sin dörr. Den tiden var förliden.
Att nu på morgonsidan tala vid Gabriel tjänade
ingenting till. Bäst att vänta tills han sovit ruset av sig. I
alla händelser var det försiktigast att ha allt klart. Man
visste aldrig vad den där vildbasarn kunde ta sig till.
Därför sköt den gamla björnen försiktigt sin skinnstol
framför dörren till Elviras rum och satte sig i den med
dubbelbössan över knäna för att hålla vakt. Han
brukade sällan kunna sova för giktsmärtorna, så det
gjorde honom alldeles detsamma om han satt, stod eller låg.
För sig isjälv höll den gamle björnen rättegång med
sönernas beteende att locka Elvira Sjöberg med sig.
Han tvekade icke att döma dem skyldiga, fast Josef
försökt skjuta all skulden på Gabriel. Det hördes
genast på flickans rop, att hon var oskyldig. Det skulle
bara fattats, att Anna Sjöbergs dotter blivit våldtagen
av hans egen son. Gubben övervägde, om han skulle
köra Gabriel på porten en gång för alla och på det
viset befria Grönö från hans galenskaper eller om han
skulle nöja sig med att bara klå honom med ridpiskan,
när det blev full dager. Gubben kände sig inte riktigt
säker på att det sista alternativet var tillförlitligt.
Gabriel slog kanske igen. Köra honom på porten gick
nog inte heller. Han hade arvsrätt till Grönö. Ja, de
sönerna, de sönerna!
Gubben slöt ögonen. Ännu dröjde det, innan solen
steg upp. Ingenting fanns att göra än att vänta, tills
flickan sovit ut och de fingo rådgöra om hur man skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
