- Project Runeberg -  Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799) /
247

(1887) [MARC] Author: Simon J. Boëthius - Tema: France
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig sålunda åt centralisationens ytterligaste öfverdrifter,
samtidigt med att hon gjorde anspråk på att decentralisera». Man
ryggade sålunda ej tillbaka för en sådan
sammanblandning af samhällsmakterna, hvilken beröfvade regeringen all
själfständighet, men för en sammanblandning, som skulle
gifvit henne större styrka, fasade man såsom för ett
kätteri. Mycket verkade ock den från l’ancien régime
nedärfda misstron mot konungens ministrar. Desse
betraktades såsom frihetens naturliga fiender. En folkrepresentant,
som med dem trädde i förbindelse, ansågs misstänkt, och
naturligtvis skulle han blifvit det ännu mer, om han själf
öfvertagit en ministerplats[1]. Nog af, förbudet blef antaget.
Härigenom var ej blott Mirabeau utestängd från ministären utan
dödsdomen afkunnad öfver det parlamentariska styrelsesättet.

Äfven från en annan synpunkt än anarkiens bekämpande
var denna utgång en olycka för Frankrike. Församlingen
hade just vid denna tid börjat arbeta på upprättandet af en
ny förvaltningsorganisation[2], och härvid var det högeligen af
nöden att den verkställande maktens intressen bevakades.
Naturligtvis tillhörde en sådan uppgift närmast regeringen, men
för att lyckas häri behöfde hon kunna inverka på lagstiftarne, och
detta hade tydligen bäst kunnat ske, om hennes egna medlemmar
tillika varit medlemmar och ledare af riksdagen. De olyckliga
följderna af, att Necker från början ej försökte att såsom chef för
regeringen öfvertaga ledningen af författningsarbetet, hafva vi i
det föregående bevittnat; efter den högra centerns nederlag var
hans inflytande i detta hänseende ännu mindre än förut. »Han
nöjde sig med att uttrötta församlingen genom förmaningar
till saktmod och enighet i stället för att fängsla henne vid sig


[1] Ett märkligt bevis härför lemnar den konstitutionella rojalisten
Vaublancs memoarer. Han berättar däri, att han under den lagstiftande
församlingen blef föremål för allmänt misstroende (af sitt eget parti), emedan
det berättades, att han haft ett samtal med en minister. Så djupt rotadt
var detta åskådningssätt, att det bibehöll sig äfven efter konungadömets fall,
då riksdagen själf tillsatte ministrarne. Jämf. ofvan s. 219 n. 1 om
Montesquieu.
[2] Förslaget till en sådan hade framlagts den 28 September och den
20 Oktober hade diskussionen därom börjat, men endast några få
bestämmelser voro ännu antagna (t. ex. den om valrätten).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:40:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/denfrrev/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free