Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Xäslan den enda, som bryr sig om fula,
dumma Albertina. Ja, kom nu inte med
invändningar! Jag vet, hur jag ser ut: liten och
krokig, ljusbrunt hår, krum näsa, tunna läppar,
för blek hy och för stora, blå ögon. Jag
dansar abominabelt, är inte kvick och inte road
av att göra calembourer över dagens lappri.
Hessenstein har rätt — jag håller inte tonen —
hovets ton, menar jag.»
Hennes röst hade med ens blivit alldeles
för allvarlig för att slottsmurarna skulle vilja
eka orden. De dogo genast bort — endast
Hessenstein gömde dem bland andra hågkomster.
Ulla Fersen däremot log dem strax ur
världen. Hon tänkte i stället på det fynd hon
gjort i den verkligen sovande »Klenodius’»
ficka. Det skulle fram, så snart Fredrika
behagade infinna sig i prinsessans nya rum. Lilla
prinsessan hade blivit undanmakad till en
mera obscur del av slottet för att bereda plats
åt den unga kronprinsessan, vilken
drottningen i all ämabilitet önskade så långt pepparn
växte, fastän klokheten tvang henne att hålla
god min.
Sofia Albertina öppnade själv dörren till
sin nya bostad. Det yttre rummet, som
skulle bli hennes salong, var stort, ljust och till
och med denna senhöstdag soligt. Möblerna
voro raklinigt tråkiga, och det enda
upplivande i bohaget var en stor spegel med förgylld
ram. Överstycket föreställde en ofantlig örn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
