Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Gud Skaparen - 13. 6. Att verldsaltet icke kunnat skapas och uppehållas, om Gud icke vore En - 14. 7. Att hvarje menniska, som icke erkänner Gud, är utestängd från kyrkan och fördömd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro sådana, synas äfven i den andliga verlden på afstånd lika
dessa vilda djur. Det är deras kärlek till det onda, som
ter sig sålunda.
14. VII. Att en menniska, som icke erkänner Gudf är
ute-åtängd från kyrkan och fördömd.
Att en menniska, som icke erkänner Gud, är utestängd
från kyrkan, kommer deraf, att Gud är allt i allt, som hör
till kyrkan, och att det Guddomliga, som kallas läran om Gud,
utgör sjelfva kyrkan, hvarföre Gudsförnekelse är att förneka
allt, som hör till kyrkan. Det är just detta förnekande som
utestänger henne, och således utestänger menniskan sig sjelf,
men det är icke Gud, som utestänger henne. Att hon är
fördömd, kommer deraf, att den, som är utesluten från
kyrkan, äfven är utesluten från himlen, ty änglahimlen och
kyrkan på jorden utgöra ett, likasom det inre och det yttre, och
såsom det andliga och det naturliga hos menniskan.
Menniskan är af Gud skapad för att till sitt inre vara i den
andliga verlden och till sitt yttre i den naturliga verlden,
således är hön skapad till en innebyggare i båda verldarne. Detta
är af den orsak, att det andliga, som hör himlen till, skall
inplantas i det naturliga, som hör verlden till, likasom det
sker med säden i åkerjorden, och att menniskan sålunda skall
hafva bestånd och evig tillvaro. En menniska, som medelst
gudsförnekelse utestängt sig sjelf ifrån kyrkan och således
från himlen, har tillslutit den inre menniskan hos sig med
hänsyn till viljan, således med hänsyn till sin medfödda
kärleksförmåga; ty menniskans vilja är en mottagningsform för
hennes kärlek och blifver dess boning. Dock, hon kan
likväl icke tillsluta sin inre menniska med hänsyn till
förståndet, ty om hon kunde och gjorde det, så skulle hon icke mer
vara menniska. Hennes viljas kärlek bedårar det öfre af
förståndet med falskheter, och deraf blifver förståndet likasom
tillslutet för det sanna, som hör till tron, och för det goda,
som hör till människokärleken. Således blifver hon allt
mer och mer emot Gud och tillika emot kyrkans andliga
ting. På detta sätt uteslutes hon från gemenskapen med
himlens änglar, hvarefter hon inleder sig i gemenskap med
helvetets sataner och tänker i öfverensstämmelse med dem.
Alla sataner förneka Gud samt tänka dåraktigt om Gud och
om kyrkans andliga ting, och likaså tänker äfven en
menniska, som är förbunden med dem. När en sådan menniska
är i sin ande - hvilket ar fallet när hon hemma är lemnad
åt sig sjelf, och låter sina tankar ledas af nöjet af det onda
och falska, som hon aflat och födt hos sig, då tänker hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
