Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
168 DEN SANNA KRISTNA RELIGIONEN.
ett ord, allt måste vara lämpadt det ena efter det andra, innan
gemenskap sker eller någon verkning mot eller med kan
ega rum.
126. VI. Att lidandet på korset var den sista Frestelsen,
hvilken Herren utstod såsom den störste Profeten, och att den
var ett medel till Hans Menniskoväsens Förhärligande, d. v. s.
till förenandet med Hans Faders Guddomsväsen, men att den icke
var återlösningen.
Det är två ändamål hvarför Herren kom till verlden, och
medelst hvilka Han frälsade menniskor och änglar, nämligen
återlösningen och sitt Menniskoväsens förhärligande; dessa
två äro sins emellan olika, men utgöra likväl ett till
frälsningen. Hvaruti återlösningen bestod, har förut blifvit visadt,
nämligen att den bestod i en strid mot helvetena, deras
underkufvande, och sedan himlarnes iordningställande; men att
förhärligandet är Herrens Menniskoväsens förening med sin
Faders Guddomsväsen, och denna förening skedde efterhand
och fullständigt medelst lidandet på korset.
Hvarje menniska bör nämligen å sin sida närma sig till
Gud, och så mycket menniskan närmar sig, så mycket går
Gud å sin sida in hos henne. Detta förhåller sig likasom
med ett tempel, som först måste byggas, hvilket sker med
menniskohänder, samt sedan invigas, och slutligen måste man
bedja, att Gud må vara närvarande och förena sig med
församlingen deri. Att sjelfva föreningen fullständigt skedde
medelst lidandet på korset, är af den orsak, att det var den
sista frestelse, som Herren genomgick i verlden, och medelst
frestelser sker förbindelse; ty i frestelser lemnas menniskan
efter utseendet åt sig sjelf allena, fastän hon icke är lemnad
allena, emedan Gud då är som allra mest närvarande i hennes
innersta och understödjer henne. Derför, då någon segrar i
frestelsen, förbindes han på det innerligaste med Gud, och
Herren blef då på det innerligaste förenad med Gud, Sin
Fader. Ätt Herren under lidandet på korset var lemnad åt
sig sjelf, framgår af Hans utrop på korset: »Min Gud!
hvarför har du öfvergifvit mig?» och äfven af dessa Herrens ord:
»Ingen tager själen ifrån mig, utan jag nedlägger den af Mig
Sjelft jag har magt att nedlägga den, och har magt att taga den
igen, detta budet fick jag af min Fader», Joh. 10: 18. Häraf
kan det vara klart, att Herren icke led till Sitt
Guddomsväsen, utan till sitt Menniskoväsen, och att den innerligaste
förening då skedde, och att således en fullständig förening
uppstod mellan dem båda. Detta kan belysas dermed, att
då mennisktin lider till kroppen, lider, icke hennes själ> utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
