Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<139
Och går en strimma ifrån månen neder,
Och går ett sken från bleka stjernors hör,
Så hemskt och iskallt detta ljus sig breder.
Det i sitt anlet grafvens likfärg bär;
Och hörs ett ljud, det ulfvens är på heden,
Som tjuter efter rof med vilda skall,
Och hörs ett rop, det ugglans är, som freden
Den stilla freden stör från mossklädd tall.
Allt godsint gömt sig i sitt bo och flyktat,
Vid nattens inbrott, öfver höjd och slätt.
Det onda ensamt ej sin vandring lyktat,
På rof och plundring ännu aldrig mätt.
Det tittar fram ur skrefvor, snår och buskar,
Det sväfvar hemskt på midnattsdimman kring,
Och klagande i trädens kronor ruskar,
Der bleka löfven dansa vildt i ring.
Men icke evigt varar detta välde
Af grym förtviflan, död och ödslighet;
Bredjemte natten himlens herre ställde
Den ljusa dagen i sin herrlighet.
Opp! Varde ljus! Hans andes munn så talar,
Och allt i blinken sin föryngring ser.
Vidt öfver sjöar, strömmar, berg och dalar
En annan verld, ett annat lif sig ter.
Nu fallen står den thron, som natten höjde,
Ryckt spiran är ur hennes envåldshand.
De skuggors mängd, som sig i djupet böjde
För hennes allmagt, flytt från haf och land.
Det svarta dok, som jordens ögon höljde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
