- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
110

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

110

skarp blick, tryckte på en hemlig Ijäder; locket sprang upp
och den man, hvilken förut icke bäfvat vid åsynen af t-n
bel armée fiender, stod nu, vid anblicken af en ringa
medaljong, förstenad och handfallen. — »0! min son»
utropade han slutligen, »skulle jag då, efter så många
underbara händelser, äfven till dem lägga denna sista, alt i detla
porträtt», han pekade på medaljongen, »återse en länge
sedan förgäten och försvunnen älskarinna, och i dig min och
hennes gemensamma kärlekspant.»

»Han slöt mig intill sitt bröst, och båda greto vi
ymniga tårar.—»Evigt», snyftade han, »skall jag förvara delta
dyrbara minne vid milt hjerta. Min son! min son! hvi
skall jag först i skilsmessans ögonblick få njuta
fadersglädjen.»— »0! min far», snyftade jag tillbaka, »jag har
lefvat nog, då jag återfunnit den, hvilken gaf min varelse
lifvet, funnit milt hjertas dyrbaraste skall, den för hvilken
mina känslor så länge klappat. Farväl! farväl! i högre
rymder se vi hvarannan åter.» — Han slet sig ur mina
armar, och innan jag återkom till sansning var han från
mig försvunnen, evigt, evigt. Der i sällare verldar
thronar nu hans ande med lagern kring sin panna, och der
skall jag också en gång, hans son, ånyo omfamna honom.»

Här slöt språkmästaren sin berättelse. Annette
snyftade öfverljudt. Språkmästaren blickade upprymd omkring
sig, och en tår stod äfven i hans Öga; ty sä mägtigt kunna
jemväl egna illusioner verka. Han lade tvenne fingrar på
Annettes munn: »tystnad!» utropade han högtidligt. Vid
snyftningen och utropet vaknade dansmästaren, som under
tiden tagit sig en god lur, och frågade gäspande: »äro vi
snart vid målet?» — »Ännu icke», genmälde språkmästaren,
»men vi hoppas komma»; såg med en skälmsk blick på
Annette, gaf hästarne en klatsch och började tralla på
Mar-seiller-marschen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free