Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
en närmare bekantskap med hans omgifning, hvilken ej
tycktes sätta värde på hans genialiska sida. Han var en
god, en beskedlig yngling, det blef det högsta, liksom det
enda lofordet. Såsom bevis på det ofvan anförda, må
nämnas, det modern en gång i förtroende yppade för mig, att
hon fruktade, det hennes son skulle blifva en rnusikvurm.
»Hvad tycker herrn», sade hon, »hans passion går så långt,
att han ej blott om aftnarne sitter ocb fantiserar och
komponerar; men äfven om nätterna faller det honom in alt
vakna, stiga upp, slå eld på ljuset och qvintilera vid sitt
klaver eller stryka med sin stråke på violen. Jag har
många gängor varnat honom för delta ofog; men fåfängt. Hvad
han lofvar om dagen, kan han ej hålla om natten, när det
sätter åt honom, som han plägar säga. Herrn, som tyckes
ha mycket välde öfver honom, och till hvilken ban synes
sätta slort förtroende, kunde väl göra mig den lilla tjensten
och gifva honom en lämplig erinran vid passande tillfälle.
Besinna! han kan på det sättet en vacker natt sätla eld i
alla fyra hörnen på vår boning.» — Jag lofvade göra mitt
bästa; men tviflade på, alt ban vid sådana tillfällen skulle
låta rätla sig.
En afton, sedan vi arm i arm lustvandrat i det gröna,
förtäljde ynglingen för mig på hemvägen, att han elter cirka
8 dagar skulle på några månader resa bort. Han hade blifvit
bjuden till baron D—, för att på hans landtegendom
tillbringa sommaren och der deltaga i åtskilliga musikaliska
tillställningar. Då aftonen ej var långt framskriden, ingingo
vi i den ännu öppna stadskyrkan. Solen var just i
nedgången. Hennes sista, varma strålar spelade på kyrkfönstren,
och kastade sitt purpursken på törnekronan i koret, å den
der anbragta allarlaffan. Ingen varelse befanns på stället
mer än vi tvenne. Utomkring oss hade allt försjunkit i
en djup tystnad. Intet lefvande ling syntes mer än en
fjäril, hvilken af och an fladdrade på fönsterrutorna, för att
söka sig en utflygt genom någon lycklig öppning. Vi
stodo en stund stilla på stora gången. När himmelen talar
tiger gerna menniskan. Våra hjertan kände sig liksom
öfverväldigade af det högtidliga rummet. Slutligen afbröts
samlalet med erinran om ynglingens förestående bortresa,
och att vi troligen ej sedan på länge kunde träffas. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
