Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och grafkapellet haf och himmel är —
hvem fir den döde då, som hvilar där?
Sjung du hans saga, gif den färg och form
i stolta tonfall, vilda nordanstorm!
Se, solen blöder oceanen röd —
o, tolka, storm, ett brustet hjärtas glöd!
Han var en man, som gömde i sin själ
en enda åtrå: mänsklighetens väl.
Hans hjärna tänkte tankar blott för den,
och själf han ville bli befriaren.
Befria ville han en bunden värld,
men ej med våldet, ej med dragna svärd.
Hans vapen var hans gudingifna sång —
den skulle väcka folken upp en gång.
I stolta strofer rann hans hjärteblod,
ur djärfva sånger flammade hans mod —
det ädla mod, som trotsar dogm och makt,
men står kring friheten som riddarvakt.
Hans dröm var plåna seklers fläckar ut,
se mänskligheten tvagen ren till slut —
ej sölad ned af blod, af nöd, af skam,
men vandrande i ljus och frihet fram.. .
Här blef hans graf på fjärran, namnlös strand:
en dag förjagad från sitt eget land
han spände fria segel som korsar,
och svart som sorgen se’n hans flagga var.
Bland sand och musslor hvitna nu hans ben,
ej täckta af polerad marmorsten.
Men stället vaktar hafvets stolta örn
och skaldens rykte når kring världens hörn.
1890.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
