Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- B
- BUF ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
puffa till. (Schütze 1, 174. Schmeller 1,157); nht.
büffen, puffen, slå, stöta. Hos Forcellini
förekommar ett ord obpuviat, ɔ: han slås, hvilket
följaktligen förutsätter ett puviare, puvire, hvaraf det
romaniska buffare, bouffer kunde hafva sitt
ursprung.
Buff, m. stöt, puff. Sdm. Mht. buf, puf, m.;
nht. buf, puf (pl. büffe), id.
BUFFERA, buffers-lelan, s. bud 2.
BUGA, boga, f. ett slags bända, galler eller
korg af vidjor att bära hö, ved o. d. med. Hs.,
mp.,ög.,sm. Båge, båja. Sm. Bugu, f. Nb.,vb.
Bågu, bågå. Jtl. Bug (def. -gon). Fl. (Öb.). Båga,
böva. Hl. Buga, f. en inrättning af två vidjor,
hvarmed påsar o. d. bäras öfver axlarne. Nk.
Bue, m. a) boge; deraf rejnbue, m. regnboge. S.
Sk.; b) redskap i form af en boge för att draga
upp halm och tång på taket, när det skall ryggas.
S. Sk.
Bugmes, bogmes, s. mes.
Rygge-bue, m. redskap för att draga upp
halm på taket, då det skall ryggas. Sk. (Ox.).
Tångbue, tångbu, m. redskap för att draga upp
hafstång på tak till ryggning på halmtak. Sk.
(Ox.). Gl. sv. buga, f. ”En gill buga hö”.
Tegels Hist. 2, 160; jfr fn. beygja, buga, v. a.
böja; bugr, m. böjning; fe. bugan, v. a. böja;
skr. b’ug, att böja, göra krokigt.
BUGEN, bugjit, bugna, s. bogna.
BUGSERA, v. n. freqv. mycket buga sig. Hs.,
ul. Bogsera, id. Hs.
BUK (pl. buka), m. barn. Vb. (Nordmaling).
Ordet lärer enligt uppgift från orten ofta förekomma
i sammansättningar, såsom lat-buk, m. en lat
pojke; slarv-buk, sotbuk, o. s. v. Är troligen
sv. buk, m. mage. På samma sätt brukas i
skånska, danska och plattyska munarterne bäll, bælle,
balg; jfr bälga.
BUKA (pl. -ker), f. 1) liten halmkärfve till
taktäckning. Hl.,bl.; 2) knippa, börda af halm. Sm.
BUKA-FYLLA, bukfylla, f. fyllnad i magen,
mätthet; mat eller foder som fyller magen
(buken) utan att nära eller styrka. Nk. —sk. Buk-filla,
f. Hs. Bukfyll, f. Vb. N. bukfylla.
BUKALÖ, s. lödja
BUKA-SORG, f. hunger; skämtsamt. Nk.—sk.
BUKA-TRISSA, f. 1) fruntimmer som har stor
mage och äter för mycket. Sm.; 2) storbukig,
hafvande qvinna. Sm. Bäuk-trissä, f. G.
BUKA-TUNNA, f. karl som har stor mage och
äter mycket. Sm.
BUKIG, adj. hafvande. Ög.,bl. Bukug, id. Sdm.
Bukut. el. buki. Mp. Bukki, id. ”Ho ä blea
bukki”. Ög. (Ydre h.). Bukot. Sm. Bukkug, adj.
a) drägtig; om djur; b) hafvande; föraktligt om
qvinnor som äro det i otillbörlig ordning. V. Nk.
Jfr nht. bauchent, id.: ”bauchent weib”. (Grimm,
wb. 1, 1166); bauchet, id.
BUKFALLIN, adj. med infallen buk, utsvulten,
tom i magen. Fl. (Nl.). Bukfalli, id. Fl.
(Nerpes i Öb.).
BUKK, m. bock. Dl. Fn. bukkr; n. bukk; fht.
pocch. (Graff 3, 30); mht. boc; nht. bock; holl.
bok; d. buk; fin. pukki; fe. bucca; e. buck; frans.
bouc; it. beeco; churwäl. buck; span. (arag. boque);
gl. span. buco; hind. bok; skr. bukka, id. Jfr
bruse, s. 58.
Bókk-faret, n. def. brunstighet: om getter.
”Geten ä i bokkfaret”, geten är brunstig. Åm.
Jfr fara, fära.
Bókkug, adj. som vill hafva bock, brunstig;
om getter. Hs. Bokksna, id. Hs. (Db.). Nht.
bockig, id.
Buck-kvallor, f. pl. Convallaria majalis.
Dl. (Orsa).
Fjor-bukk, m. bock, som är född i fjor. Dl.
(Elfd.).
Gälle-bókk, m. snöpt bock. Åm.
Lamm-bukk, m. gumse. Mellarsta G.
BUKKA (sig till oväder), v. säges när stora
svarta moln uppkomma på himmelen och förebåda
oväder. G.
BUKKBLADS-BLJOMME, f. lilja. Dl. (Elfd.,
Mora).
BUKKLERA, v. a. & n. 1 1) lägga i bucklor
(t. ex. håret); 2) krusa, på ett tvunget sätt visa
sig artig; 3) buga, bocka sig. Sm. Nht. buckeln,
v. n. kröka, böja sig.
BU(K)KUPPI, m. bukjord. Dl. (Elfd.).
BUKKSÉR, v. n. arbeta med kraft. Vb.
BUKSORK, s. sork.
BUKKVALL. m. tjock, fet. karl. ”Dä ä en
bukkvall”. Ul. (Rosl.).
BUKKÄ, v. n. 1 helsa, buga sig. G. D. bukke;
nht. bucken, bücken, v. a. böja; sich bücken,
buga sig.
Bukkserä, v. n. vara kruserlig. G. S.
bugsera.
BUL, s. bol 1.
BULA, s. buljna.
BULJNA, v. n. 1 svälla ut (af fuktighet). Ög.
Böllna, v. n. Hl. Bolna, borna. Nk. Bolnä,
bolna aut. S. G. Fn. belgja, v. n. & a. svälla
upp, uppblåsa; bolginn, adj. svälld, uppblåst;
bolgna, v. n. uppsvälla; bolga, f. svullnad; moes.
uf-bauljan, v. a. uppblåsa; fsv. bulgin, bulin, adj.
a) svullen, uppblåst; b) högmodig. (S.S. 1, 216);
jfr bälga.
Bul, m. 1) upphöjning, buckla; 2) svullnad,
böld. Vb.
Bula, f. buckla, knöl. ”Dä ä bula på
kopparflaska. Stuten har e bromsa bula på bögen”.
Nk. Nht. beule; ns. bule. (Richey, 27).
Bula-mor, f. 1) böldmoder, hylsan kring en
böld. Sk. Gula-mor, f. id. Sk. (Ox., Skytts).
D. dial. bulmoder, id.; 2) flugan på ett äpple.
Sammandr. af abulamor. Sk. (Ox.).
Bulen, adj. i) svullen. Sm.,sdm. Bålen, adj.
id. ”Glötten ä så bålen i hoedet”. Sk. (Vemm.).
Bullen, adj. svullen, utslagen (i hufvudet). Sk.
(Frosta); 2) full af bölder. Sm.; 3) utsvälld; a)
om träkärl som legat i vatten och utvidgats; b)
om säd som ej är torrmogen. Sdm.,sm. Anm.
Bulen eg. p.p. = fsv. bulgin, svullen, nppblåst;
deraf synes sv. bulna, n. dial. buljna, v. n.
svälla, vara bildadt.
Bulgig, adj. utsvälld, tjock. Vg. Bälgug.
Ul. Buljen, utbuljen, adj. utsvälld. Ög.
Bólgjin, adj. vattensjuk, vattendränkt; om jord. Fl.
(Öb.). Holl. bol, uppblåst, svullen.
Bullk, m. 1) buckla, knöl; 2) tock fåll på
tyger. G.
Bullked, adj. knölig, knutig; om garn.
”Garnet ä så bullked”. Sk. (Ox.). Bullkug, adj.
knölig, bugtig; om tunna metalliska kärl. Sdm.
Bullking, m. liten knöl, upphöjd strimma.
”Där ä så många bulkinga(r) i taket”. Sk.
(Ox.). (Demin.).
Båla, (pl. -lur), f. liten kula, ihålig knapp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0094.html
