- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
105

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - DUN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förmögenhet och utmärkthet. Vg., ög., öl, bl., m. fl.
Dunderkär (hårdt k). Ul. Donnerkar. S. Sk

Dundertyg, n. utmärkt tyg, don. Sm., bl.
Dundertöj, n. S. Sk.

Dunderverk, n. dråplig gerning. Ul.

Dunder-ög, dónner-ög, n. utmärkt häst. Sk.

Dunner-kutta, f. stort och dugtigt
fruntimmer. Ög. (Ydre). Kutta är troligen samma ord
som konta, kunta, kutta, f. vulva. Anm.
Dunder användes också i tyskan med samma
betydelse, såsom man ser af dundersnett, adj.
ganska vacker, älsklig.

        "O wenn i doch das meidli hätt!
        es isch so flink und dundersnett,
                        so dundersnett,
        ich wär im paradies". Hebel. Enl. Gr., wb.
2, 1529.

DUNDERMAN, s. duna.

DUNEMAN, dyneman, m. Typha latifolia. Sk.
Dunamannar, m. pl. Hl. Dunstókkar, m. pl.;
kaveldun, n. id. G. Kabbar, m. pl. id. Nk.

DUNDRA, s. duna.

DUNGEN, s. dunken.

DUNGJORD, s. dya.

DUNGNA, v. n. 1 domna, dö bort. S. G. Fsv.
dumma, dofna, v. n. domna. S.F.S. 4, 141, 272.

DUNK, m. en större lerflaska. Sk. (Gärs,
Skytts h.). Donk, id. Sk. (Bjäre). Donk, dunk,
m. kagge, liten tunna. Vg., bhl. Donke, id. Vl.
(Enl. D.D.). D. dunk, m. kagge.

DUNKA, s. duna.

DUNKAR, adj. dunkel, ogenomskinlig. G. Fht.
tunkal, adj. dunkel, mörk, beröfvad ljuset:
obscurus, caliginosus. (Graff 5, 434); mht. tunkel (Ben.
3, 131); tunker (Gr. 2, 1533); fsax. dunkal,
dunkar;
nht. dunkel; ffris. diunk, diunker, dionker
(Richthofen, 688); holl. donker; d. dunkel, id.; fn.
dökkr, adj. svart, mörk; dekkr, deykkr, adj. id.;
dökkva (dökkta, dökkt), v. a. förmörka, nedsvärta;
n. dökk, dekke, dunkel, mörk; om färg och luft;
dökkast, blifva mörkare; fe. digel, mörk. Grimm
(gramm. 3, 60) antager såsom stamord ett
förloradt starkt verbum dinkan, dank, dunkun,
obscurari.

Dunkla, v. n. 1 vara eller blifva dunkelt.
"Dä dunklar för yenen". Sk. (Ox.).

DUNKELT, s. daun.

DUNKEN, adj. unken, möglad; om spannemål
och mjöl. Nk., ög., fl. (Nl.). Dunkjin. Dl. (Våmh.,
Mora). Dunkin. Dl. (Elfd.). Dunken, dungen.
Sm. Dunken, donken. Vb. Dunkjen, dónkjen.
Hs. (Db., Jerfsö). Dungen, 1) id. Sdm.; 2)
fuktig; om tyger. G. Dungen, fuktig; i synnerhet om
jord. Ul. Jfr gl. sv. (Kyrk. ord. s. 48) dunkenhet,
f. fuktighet. S. dungjord, dyngvåt, unken.

Dunkna, v. n. 1 blifva unken; om
spannemål och mjöl, som legat i för stora högar och
derigenom tagit skada. Dl. (Elfd.), hs. (Bjur.),
nk. Dunkän (pr. dunknär, ipf. dunknäd, sup.
dunknađ), id. Dl. (Mora, Våmh.). Dókkna, id.
Hs. Jfr nht. dumpfig, a) dunstig, fuktig
(förenad med unken lukt och smak); b) möglig:
situlentus; ns. dumpig, duffig. (B. W. B. 1, 265,
271); holl. dompig, id.; ns. dumpfen, v. n.
möglas. (Schambach, 51). S. dimba, daun.

DUN-KÄRR, n. träsk öfvervuxet med starr
(Carex) och Eriophorum. Kl.

DUNS, kaffe-duns, m. blandning af kaffe och
brännvin. Ul.

DUNS, dunsa, s. duna.

DUNS, döns, m. öfre rummet af en
tvåvåningssäng eller s. k. sängskåp. Vb. (Nordmaling).

DUNSTOKK, s. dyna.

DUNTA (dunnta), v. a. 1 1) slå någon lätt i
ryggen. "Dunnta te". Vg., ög., sm.; 2) skaka,
slå till. Hs. (Bjur.). Fn. dynta, v. a. stöta,
skaka något upp och ned: quatere; skot. to dunt,
slå, stöta, klappa; fsv. diunga, v. a. slå, dänga;
jfr lat. tund-ere, stöta, slå.

Dunt (dunnt), m. 1) slag, stöt af handen på
annans kropp, med doft ljud, i motsats mot
smäll. Hs., vg., ög., sm., g. Duns m. Hs. Duns,
dons.
Vb. Duntå, f. slag, stöt; mest i ryggen.
Fl. (Öb.); 2) i. q. drunt, drump; s. dremma,
sid. 98; 3) i. q. drunt, m. träck. Sm. (Östbo).
Fsv. dynter, m. slag, rapp: ictus, plaga. VGL.;
fn. dyntr, m. skakning, lindrigt stötande upp
och ned; dynt, n. id.; fe. dynt, m. slag; skot.
dunt; e. dint, id.

DUR 1, præp. ur. BhL (Tjörn). Fn. úr, or,
ör,
id.

DUR 2, n. dimma. Duru, f. id. Vb. Ir. dur,
vatten; fn. úr, n. duggregn.

Dura, v. imp. 1 småregna, duggregna. "Dä
durar". Ul., sdm., nk., fl. (Öb.). S. ura.

Duråväder, n. duggregnigt väder. Fl. (Öb.).

DUR 3, s. dura 1.

DUR 4, f. dörr. G. Dyr, dur, f. Sm.; döri, f. id.
"Gok gajnum doda döri", gå genom denna dörren.
I en del af socknen heter det dörer, f. pl. en dörr.
"Gok gajnum demda dörer", gå genom denna
dörren. Dl. (Mora); dör, f. id. Vb., m. fl. "Hunna å herra
läta int igen döra". Ordspr. Vb. Fsv. dur, dyr, dor,
n. pl. och f. sing. dörr. S. S. 1, 152: "vi stam nu i
duromen"; fn. dur, n. pl., dyr, dyrr, f. sing. &
n. pl., dörr, dörröppning; n. dyr, dör, f. dörr; fht.
turi, tura, duri, f. (Graff 5, 445); mht. tür, n.;
nht. thüre, f.; fe. dur, n., dura, i.; e. door; fsax.
dur; ffris. dor, dure; holl. deur, f.; skot. dur, dure;
lett. durris; lit. durrys, f. pl.; böhm. dwére, n.
pl.; alban, derrë; moes. daur, n.; ryss. dvérj;
gael. dor, m.; cy. dôr, m.; bret. dôr, f.; gr. ϑύρα
chald. תֶדע, tera. (Daniel 3, 26); arm. t’ur;
pers. در, der; arab. tura; osset. duar, id.; skr.
dvára, n. en dörröppning, ingång; dvâr, f.
dörr, port; beng. dvâr, dörröppning; hindost.
دزار, dvâr; zend. dvara; kurd. deri; syr. t’ra,, id.

Dura-las, n. dörrlås. G. (F.).

Dur-ada, dur-radä el. dur-arda f.
dörrkarm. S. G.

Dår-grep, m. dörrhandtag. Hs. (Bj.).
Dörgrepan, n. Fl. (Öb.).

Döra sej, dörra sej, v. r. 1 gå utom dörren
att göra sitt tarf. "Han ä så förträffeligt syg
att han ej kan döra sej". Bhl., vl. Gå nol om
vägga,
id. Vl.

Döra-bäkk, m. tröskel. Vb. Fn. bekkr, m.
bänk, rand, list.

Döra-flängjo, f. utsot; skämtvis. Fl, (Ingo,
Nerpes). Döraflängo, f. Fl. (Kronoby). Jfr
flänga.

Döra-gumor, f. den qvinna som står fadder
närmast gudmodern. Sm.

Döra-gåt, s. gåt 1.

Dörfo(g)ning, f. dörrträd. Vg. (Elfsb.).

Dörne, n. ett trästycke, som inhugges uti
stockarnes ändar och fönster i trähus, att hindra
dem attslå sig. Vg., ög., nk. Deraf a) nåldörne,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free