- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
141

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FJE ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


FJET, fjed, m. käle. Sk., hl. Fjede, m. id.
”Der ä ännu fjede i joren”. Sk. (Onsjö).

FJETA, s. fot.

FJOLA, v. n. i springa med lutande
kroppställning samt tillbakadragna och utstående
armbogar. Hl. (Skillinge). Jfr? irl. folabh, gå,
röra sig.

FJOLL, fjolla, fjollebass, fjoller, fjolleter,
fjollra, fjollrig, fjollun,
s. fol.

FJOMP, m. 1) oordentlig, slarfvig menniska.
Vm.,nk.; 2) fästman, älskare. Nk. (Qvistbro).

Fjómpa, v. n. 1 fjompa ifrå sej, slarfva
ifrån sig. Vm., nk.

Fjómsa, v. n. 1 bära sig tafatt åt. S. Sk.

FJOR 1, num. card. fyra. ”Fjor kallär, fjor
källingär”. Dl. (Elfd.). Fsv. fiurir el. fiuri (f.
fiurar, fiura, n. fiughur); fn. fjórir (f. fjórar, n.
fjögur): moes. fidur, fidvôr; fe. feóver; fht. fior;
fsax. fior, fiar, fiuwar; ffris, fiuwer, fiower, fior;
nht. vier; e. four; d. fire.

FjäLings-stykke, n. fjerdedelen af en
brödkaka. Hs. (Bj.). N. fjorungsstykke, id.

Fjärdung, m. fjerding, 1/4:dels tunna. N. G.
Fjårtung. S. G. Fjäling. Bhl., vg. Jfr fht.
fiordung, fjerdedel (Graff 3, 673); fe. feórding,
feórđung
m. id.; fn. fjórđungr, m; fsv.,
fiærþunger, fiorþunger, fiarþunger, id. LL.

Fyblänning, f. blandsäd af korn, hafre,
ärter och vicker. S. Sk.

Fyrbussa, fyrbuss, adv. på händer och
fötter. ”Gå fyrbuss”. Hs. (Jerfsö). Firbussa. Hs.
(Db.). Fyrombus. Mp). (Häfverö).

Fyrfota, f, 1) ödla. Nästan allm. i Svea
och Göta land, äfven på Åland. Fyrlefot, m.
Bl.; 2) svin. Ög.,sm.,fl. Fyrfoting, m. Ög.
Fyrfotar, pl. id. Vg. N. firføtta, f. ödla; d,
firben, id.

Fyrfotarne, m. pl. def. vargarne.
Gullfotarne, m. pl. def., gråbena(r), m. pl., id. Vl.

Fyrfotä(d), adj. fyrfotad. ”Han kom
fyrfotä, å näsa ha så när vurti den femte foten”,
säges om den, som kommer gående, raglande i
rusighet Sdm. Fe. feóverféte, adj. fyrfotad.

Fyrmänning, fjärmänning, m. slägting i
fjerde led. Vm.,nk. Fsv. fjurmænninger. VML.;
fn. fjórmenningr, id.

Fyrskaft, m. ”Springa mä fyrskaften”, med
en påse hos grannar insamla antingen allmosor
eller lån. Sdm.

Fyrslynt, s. slind.

FJOR 2, m. 1) hafsvik, redd. Bl. Fjol, id. Vg.
Fjär, fjäl, liten vik, fjärd. Kl. Fjäl, Fjal. Vb.;
3) sjö. Fjör. Vl. Fn. fjördr, m. a) hafsvik; b)
haf. S. E. 1, 504.

FJORDBUKK, m. årsgammal bock eller ock
bock, som är född under förra året. Dl. (Elfd.,
Mora). Af fsv. fjord, adv. fjor: anno superiore.
S. Oluffs. s. 26: ”Thet skeer ey i aar eller än i
fiord”; isl, i fyrra, id. (sammandr. af hi fyrra
ár);
fht fert; bay. fert, ferten, idđ. (Schmeller
1, 567).

FJORDGET, s. gejt.

FJORD-TAKKA, f. tacka, som är född under
förra året. Dl. (Mora).

FJUK (ipf. -kä), v. n. 1) flyga omkring (såsom
dun). ”Hä fjukä dun-fjerän bodhta tjädarn, då ä
small”, dunfjädrar flögo från tjädern då skottet
small. Vb.; 2) smått snöa. ”Snjön fjuk”,
snöflingor flyga omkring. ”Hä fjuk lapphanska”, det
snöar lapphandskar, d. ä. stora, lätta snöflingor
flyga. Vb. Fyka (ipf. fök, p.p. föken), v, n. 1)
flyga omkring (såsom dun eller fjun o. s. v.). Åm.,
jtl. Fyka (fök, fyki). Ul. Fjuka. ”Dä fjuker i
luften”, det far små solgrand. Sm. Fyka, fyga
(fök, p.p. föken). Hl. Fyka, fyga, fyja (ipf. fåk
föj
el. fykte, sup. fögjet). ”Sannen (el. sånnen)
fyger”. Sk,; 2) häftigt snöa under storm och
oväder. ”Snyn fyker”. Sk., hl., sm., öl. Fåka.
KL; 3) blifva rädd. ”Han fök”, han blef rädd,
drog sig undan och försvann. Sm. Fäuk el. feuk
(ipf. -kä), v. n. ryka. Vb. Fsv. fiuka, fyka (ipf; fök),
v. n. a) drifvas af vinden; b) flyga. S.F.S. 4, 447:
”han fok fiärran som rakir j wædher”; fn. fjuka
(pr. fýk, ipf. fauk, sup. foket); d. fyge (fög,
föget
); n. fjuka el, fyk (fauk, fokje), id.; bay.
fauchen. Jfr fnyka.

Fauk, feuk, m. rök. Nb., vb.

Fjas, n. småsnö och dylikt, som flyger i
luften. Snöfjas. Hs.

Fjuk, n. 1) solgrand, stoftkorn. Sm.; 2) alla
lätta ämnen, som flyga omkring i luften, såsom
dun, läderartade frön af växter, m. m.; deraf
snö-fjuk, n. Vb., vg.; snöfåg, snyfåg, snifåg.
Sk.,bl. Fåk, n. Kl.,öl. ”Snön, som full, jär
som ä fjuk”. Vb. Fuk, fäuk, n. dam, som
flyger i luften )( stöv, n. gröfre dam. G. I andra
munarter fyk, n. (enl. Rdq. 1, 231). Fn. fjúk,
fok, fák,
n. = snö-fjuk. Vb.; feykja, in
auras dispergere; nfris. schneeefogt,
"schneegestöber" (Outzen, 89); arm. pok, impetuosa vis
nivium. Hb.

Fjuksopp, s. sopp.

Fukt, f. tjocka, dimma. Åland. (Kökar).
Fakt, f. dunst, ånga (som dunstar af bränvin
och andra starka drycker). ”Fakten går av
brännvinet; fakta går å ölet”. Sm.,nk.,ög.,vg.
Fåk, f. stank, stark lukt, stark ånga. ”Ond
fåk”. Kl. Fök, f. id. Ög. (Ydre), kl. (Stranda).
Jfr fn. fugt, f. lukt; fúki, m. stank; e. funk, id.;
fn. fúi, m. förrutnelse; fúinn, adj. rutten; fht.
fûhti, f. lukt; nht. feucht, adj. putridus,
madidus; swz. fäuk, m. peditus sine crepitu emissus
(Stalder 1, 357).

Fukta, fokta, v. n. 1 utsprida lukt, dunst.
”Hä foktar som bara fänders-tój å as. Hä
fuktar från sig”. Fl. (Ingo). Jfr fht fûhtjan; nht.
feuchten.

FJUMLA, fjumlig, fjumsed, fjumsig, fjuna,
fjuntig,
s. fane.

FJUNA, s. funnas.

FJURU, fjoru, fjårå, i. strand, stenig strand
vid elfvar och sjöar; strandbrädd, sjöstrand. Jtl.
Fjäru, fjeru. Vb. Fjöru (pl. -r), f. id. Dl. (Mora).
Deraf sjö-fjårå, f. sjöstrand. Jtl. Fn. fjara, f.
a) strandbrädd; b) ställe, hvarest är ebb eller
flod; n. fjøra, fjera, fjere, fyru, f. id.; fn. fjara,
v. imp. vattnet faller ut: recedit æstus; ns.
fjøra, fjera; lapp. fjärva, fjärv, strand,
strandbrädd; moes. fêra, f. sida, trakt, strand; fht.
fiara, f. sida: latus; fera, f. id. (Graff 3, 579, 668);
zig. parra, strand; finn. parras (gen. partan) rand,
kant, strand t. ex. vid en å (Renvall 2, 51);
magy. part, strand; esth. parras (gen. parda),
rand, kant. Holmboe, 132 förmodar, att ordet
bör härledas af fn. fjarr, adj. aflägsen: remotus,
longinquus, betecknande det ställe, hvarifrån
hafvet aflägsnar sig; troligare är dock ofvan anförda
moes. fêra.

FJUSTER, fjustra, s. fane.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free