- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
161

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FOR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

id. Dls., dl, (Maluing). Fsv. fors, m. id. ÖGL.
Spec. Virg. s. 239; fn. fors, foss, m. id.; (jfr fn.
forr, adj. häftig, hastig); n. foss; fd, fors
(Mlb., Bib, Ov.); skot. fors; e. dial. foss, fors.
(Grose).

Fórs-häure, n. def. forshufvud, yttersta
randen af en fors, just der sjelfva forsens fall
börjar. Nb. (Ö. Cal.).

Fórs-kall, m. strömkarl, näcken. Dl.

Fórs-nakk, m. eg. fors-nacke; yttersta
randen af en fors, der vattenfallet börjar. Vb. I
Torneå Lappmark finnes ett bekant vattenfall
Muonio-niska, af fin. niska, a) nacke; b)
yttersta randen af en fors; lap. niska, nacke.

Fórs-sparre, m. ström-stare: Cinclus
aquaticus. Dl. (Elfd.).

FÓRSK, adj. som sneglar och tittar under lugg.
Vb. (Ume). Troligen af sv. forska, v. a.
indagare, quærere. Jfr fht. forscal, nyfiken (Graff
3, 697).

FÓRSKAMMAD, fórrskammed, adj. oförskämd.
Sk. (Ox.), Bornh. forskammad.

FORSKYLL, fórsyll, v. a. 1) förskylla,
vedergälla; 2) aftjena. Jtl. Fsv. förskulda, förskulla,
forskulla,
v. a. a) inbringa, afkasta. Kg. St. 151;
b) förtjena. S. S. 1, 38, 65, 68. Spec. Virg. s.
154; fn. forskullda, id.; deraf fsv. forskullan,
förskullan,
f. förskyllan. S.S. 1, 65, 86. S.F.S.
7, 269. S. Bern. f. 4 v.; forskullilse, f. id. S.S.
1, 63. Spec. Virg. s. 58.

FORSÄTE, försäte, s. sittja.

FORTA, v. a. o. n. 1 1) skynda, påskynda.
"Gni ätter lita vattn, men forta deg!" 2) forta på,
id. "Vi ska forta på, annars komma vi inte hem
te kvällr". Nk. Forta sej, v. r. 1) skynda sig.
Vg.; 2) gå för fort; om ur. Klókka fortar sej".
Ög. "Klókkan fortar sej". Bl., sk. Forsta sej.
Hs. Af sv. fort, adv. cito (af fara 2).

FORTFÄLIGER el. fortfäli, adj. rask,
skyndsam, fort färdig. Nk.

FORVIS-LÖS, adj. (barn) som förlorat sina
föräldrar och af andra måste vårdas. Fl. (Nl., enl.
Hipping).

FORÅGÅ, s. hag.

FOS 1, s. fus.

FOS 2, s. fjås.

FOSK, s. forn.

FOSTER-KAR, n. sysselkar; kar, kärl der
fodret blandas åt kreaturen. V. Dl. (Floda).

FOT (def. foten, pl. fette, def. fettan), m. fot.
Hs. (Db.). Fsv. foter, fotr (pl. fötir), m. fot.;
deraf fotafæste, n. fotfäste. Cod. A. 49, f. 139 v.:
fotaganger, m. gång, vandring. Cod. A. 27, f.
271: "utrække(r) nææt til at snæria hans
fotagang"; (fe. feðegang, id.); fota il, f. fotsåla; fota
pall (fota pal),
m. fotpall. Cod. A, 27, f. 253
v.; fotatrudh, fotetrudh, fota throdh, id. S.F.S.
4, 542; fotatvætter, m. fottvagning. J. M. Yrtag.
s. 281, 283; (fh. fótaþvottr; d. fodtvæt, id.);
fotfolk, n, peditatus. St. Rimkr. 205; fotgangare,
fotgängare,
m. fotgängare, infanterist. S.F.S, 6,
312; 7, 228; fotol (fotool), fotsjuka. S.F.S. 1, 3
h. (fe. fôtâdl, f. id. Beda 2: 7); fotqværn, f.
sqvaltqvarn. VML.; fotskammel (fodheskammel),
m. fotpall. Cod. A. 29, f. 20; (fn. fótskemill, m.
pedis scamnum); fotspor (footspor), n. fotspår.
S.S. 1, 91 (fn, fótspor); fn. fótr, m. fot; fht.
fuoz; fe. fot; d. fod; nht. fuss; moes. fotus;
lat. pes (gen. pedis); gr. ποῦς gen. ποδός),
id.; lett. pêda, f. fot (mått); lit. pádas, m.
fotsåla; osset, fad, spår; cy. ffod, m. lägg, skank, ben;
fpers. pâta; zend. pâda, fot; beng. pad, ett steg;
skr. pâd, m. fot; pâd, att gå, att sta fast; e. dial.
pad, att gå; hebr. בִעַט, ba’at, att trampa på,
sparka. Hb., 141.

BLa-fot, m. en karl med stora fdtter. Sdm.
Det är bekant att k. Erik XI erhållit af
samma anledning tillnamnet Blåfot.

Fota, v. a. 1 få fotfäste, få fötter under.
Hs. (Bj.). N. fota, id.

Fotelask (pl. -ker), m. liten stackars fot.
"Vi ska värma fotelaskerna", ɔ: de stackars
små fötterna. Vg. (kring Venersborg, enl. DD.).
Fotel är trol. demin., ask åter är en
försämreändelse, uttryckande det förlängda ordets usla
skick i jemförelse med ordet utan denna
ändelse.

Fotfallen (f. fotfalla), adj. 1) som har
ondt i fötterna och svårt för att gå;
stapplande, som går illa. Sm. Fotfallen. Vb.; 2)
drucken. "Hu ä fotfalla". Sm. Fotfällsen, adj.
som ej går säkert; i synnerhet om druckna
personer. Sdm.

Fotlag, n. sätt att gå. Vb. Fotlaj,
fotalau,
n. "Han har godt fotalau", han går
fort. Sm.

Fotplanta, f. fotsåla. Sm. (en. L—n). Lat.
planta (pedis); frans. plante, id.

Fotsa, v. a. 1 sparka. Sm. (Värend).

Fotspór, fodspór, n. 1) eg. vestigium; 2)
fottrampa på en väfstol. "Trena ett fodspór i
sänder". S. Sk. Fn. fótspor, vestigium.

Fotspórträ, n. det trästycke bak i en
väfstol, hvarest fottramporna äro fästade. S. Sk.

Fot-stö(d), adj. som står säkert på sina
fötter. Mp.

Fot-öka, t. svickla på en strumpa. Ö1.

Fet, n. fjät, steg. Vb. Fett. Hj. Fsv. fæt
(S.F.S. 5, 60); fh. fet; n. fet, id. Fet el. fäjt,
n. det under högra snöskidet fästade ludna
skinnet. Dl. (Lima).

Fettje (pl. def. fettjan), f. benling, skinnet
på djurs fötter. Fötling, m. id. Sm., bl.;
föttling. Ög. Äl(g)s-fetjan, f. pl. elgsbenlingar.
Jtl. N. fetling, føtling.

Fjallt, comm. litet barn. Ög.

Fjallta, v. n. 1 springa eller gå med små,
men täta steg såsom små; barn. Ög.

Fjanta, v. n. 1 i. q. fjallta. Nk.

Fjatta, v. n. 1 i. q. fjallta. Vg., bl. Fjätta,
v. n. 1 id. Ög. (Ydre), sm, (Vestbo); fjutta, v.
n. 1 id, Sm.

Fjäta, v. n. 1 gå fot för fot, t. ex. vid
såning, då en person går med små steg och
medelst ena fotens dragning i mullen tecknar huru
långt den utsådda säden fallit, för att sålunda
gifva en ledning åt såningsmannen. Fjeta. Hl.
Fn. feta, v. n. gå fot för fot. Af de anförda
landskapsmålen är fjeta, fjäta den ursprungliga
formen; deraf skiftningarne fjätta, fjatta,
fjanta, fjallta, fjutta.

Fjätt [ää] (ipf. o. sup, fjättä), v. n. löpa
smått, trippa fram och åter, hoppa omkring
onyttigt och utan urskiljning, fjeska mycket
men uträtta litet, löpa i ogjordt väder. Vb.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free