- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
172

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FUN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

m. a) gunstling. Fl.(Nl.); b) hjelte. Fl. (Öb.).

FUNTED,adj.tjurgalen, begärlig efter tjur; om
ko. Bhl.(Or. o. Tj.). Jfr forntida, s. 106.

FUR, m. fogelmage. Fogelfängare vilja om
hösten se efter hvad fogeln har i furen, för att
derefter spå till vinterns beskaffenhet. Hs. (Db.).
Föringe, m. örmage (hos foglar). Dl. Förukuppä,
m, id. Dl. (Elfd.). Krävu-kuppä, m. id. Dl.
(Åsens by i Elfd.); krevu-kuppä, id. Dl. (Mora).
Fn. fúarn, fóarn, fogelmage, kräfva. Fuj-arn,
id.; fúi, m. förruttnelse. Jfr frans, fanon, m.
”wamme oder wampe, der herabhängende häutige
theil am halse, unter dem kinne, besonders bey
dem rindvieh”. C. F. Schwamm, dictionnaire des
langues française & allemande.

FURA 1, v. a. o. n. 1 gnida, gno starkt.
Ög. Fn. furaz, nötas; n. fure, v. a. fricare
(enl. Egils. 211).

FURA 2, f. 1) knut, hopvridning på en tråd.
”Dä ha kummet e fura på tråen”, något hinder
har kommit i vägen. Sm.,bl. Fure, f. S. Sk. S.
fnurr 1; 2) furona, f. def. pl. oredor, trassel på
nät. Obestämda formen furor ej bruklig. Fl.
(Öb.).

Fura sej, v. r. 1 fnurra sig; om en tråd.
S. Sk., bl.

Fured, adj. hopvriden, knutig; om tråd. S. Sk.

Furg, n. furga, f. trassel, knorra, oreda (på
en tråd). G.

FURKI(G), adj. tjock, ovig, mycket
påklädd. Ög.

FURRA, v. n. 1 visa sig ond, snarsticken,
vara hastig. ”Han furrade te”. Sm. Jfr fura 2,
som synes vara beslägtadt. Eller är ordet
befryndadt med m, firra, f. barskhet, stränghet;
firrulegr, adj. sträng, firrin, id.; firtinn, förtretlig;
firraz, afsky, undandraga sig? Eller med fn.
furr, m. eld?

Furri(g), adj. sticken, hetsig. Bl. (Listers
h.). N. furten, sticken, förnärmad.

FURU (pl. -r), f. fur. Dl. Fyr, fäur. G. For. Vg.
Fer. Sm.,kl.,hl.,bl. Ferr, firr. Sk. För. Bhl.
Fsv. fora, f. fur. VGL.; fn. fura, fyra; fht.
foraha, forha (Graff 3, 678); nht. föhre; fe. furh;
e. fir, id. Monne af m. furr, m. eld, emedan
furträdet är så eldfängdt och häftigt brinner?

Fere, n. coll. 1) furuskog. ”Vi ska te feret
i da”. Sk., hL,bl.,sm. Fyre, n. G.; 2) virke af
fur. ”Dä ä godt fere i den sparren”. Sk.,hl.,
bl.,sm.

Ferepära (pl. -rer), f. tall- (eller gran-)
kotte. N. Sk.

Fere-stabb, m. furustubbe. Sk. (Lugg.), bl.

Fere-äkka, s. äkka 2, sid. 4.

Fer-trä, n. furuträ. Kl.,bl. Furutraj, n. Dl.

Foråbläddrå, f. Lappskata: Garrulus
infanstus. Fl. (GK., K. i Öb.).

Furu-brö, n. barkbröd, bröd af furubark.
Nb. (Ö. Cal.), vb. Furu, -n, f. tallbark,
tillredd åt boskap till foder, åt menniskor till bröd.
N. Vb. Fore, -n, t Vb. (Nordmaling).

Furu-fnatt, m. ekorre: Sciurus vulgaris.
Dl. (Elfd.; föråldr.).

Furu-gadd, s. tjerugadd.

Furu-knarr, m. tillkråka: Picus martius.
Dl. (Elfd., Mom).

Furu-laus (pl. -låiser), m. en mycket liten
fogel, till färgen gulbrun, som åtföljer ekorren
och lefver af de frön, hvilka han ur
tallkottarne framtvingar. Dl. (Mora).

Furu-lägg (pl. -är), m. stor, tjock furustam.
Dl. (Elfd., Våmh.). Stur-tåll, m. ”stur å diger
tall”. Dl. (Åsens by i Elfd.).

Furu-läupning, foru-läupning, f.
barktagning, barkens aftagande af tallen. Jtl.

FUS, adj. ifrig. Vb. Fos, djerf, dristig, som
vill hålla sig framme. Hs. (Bj.). Fosin, rask,
snäll i arbete. Fl. (Öb.). Foss, häftig, hetsig.
Vg. Fors, forsser, a) id. Sk.,bl.; b) begärlig

efter. Fösser, id. ”Han ä så fösser på”. Hl.
Föster, adj. ”Han kom så föster”, han hade
brådtom för ett ärende. Sdm. Fsv. fus, fos, begärlig
efter, färdig, beredd till. Iw. 8.

karlamagnus oc konung artws
til dygdh oc æro waro the fws.

Alex. M. v. 32, 65. S. Oluffz S., 69; fn. fúss,
begärlig, som åstundar, fúsi, fysi, f. begär, fýsa
(fýsta, fýst), v. a. uppmuntra, uppegga, eg. göra
någon begärlig efter; fe. fûs (i st. f. funs, funđs),
färdig, beredd, snabb; fht. funs, beredd, villig,
böjd för (Graff 3, 543); n. fus, begärlig, villig,
hogad; d. dial. foes, dumdristig, fräck; fuus,
häftig, som lätt blifver stött (Mlb., D.L. 124, 140);
ns. fors, ”ungestüm, streng”; nfris. foss.

Foss, adv. genast, strax. Vb.

Frammfusen, adj. framfus. Vb.—sk.
Framm-fos el. -fus. Vb. Frammfusoger. Fl. (Nl.).
Fn. frammfús; gl. sv. framfos (Laur. Petri
Post.); fd. framfus; n. framfus; d. fremfusende.

Frammfusing, m. näsvis person. Vb.

L-fus, adj. ifrig, otålig vid en resas
(färds) företagande. Vb.

Fös (ipf. fösa el. föst), v. a. 1) drifva ut
någon; 2) drifva på boskap. Vb. Fójsä. G.
Fjösa, id. ”Fjösa ur vägjen, fjösa te nåen”.
Fösa, lägga eller kasta något löst tillsammans.
”Fösa strömming”. Åm.,hs.

Fös, n. brådska. Vl. (Fryksdal).

Fösejärn, n. pl. sporrar. Vg. Fójsejan. G.

Fösj, mullfösj, m. mullsloffa. Bl. Mullfjös,
m. Sk.

Fjös, m. 1) säges om en person, som af
brist på egen drift måste fösas åstad eller till
något; 2) ohyfsad, ostädad menniska. Deraf
fjösed, adj.; 3) fjolle. S.Sk.

FUSKA, v. n. 1 1) taga något olofligt; 2)
handla bedrägligt. Sdm. Nassau fuschen, a)
”heimlich entwenden, stehlen; b) besonders im
spiel betrügen” (Kehrein 1, 147).

FUSSLA, v. n. 1 1) i hemlighet syssla. Ul.
Futla, v. n. futla med ngn, i hemlighet tala eller
bestyra något med någon. ”Han lopp thär hela
somaren å futla mä hon pigan; någó måst ’ä bli
av tåkó futel”. Fl. (Ingo); 2) öfva hemliga
konster. ”Han fusslar mä nået”. Kl. (Stranda). I
sednare bemärkelsen säges äfven: ”han har lite
smått fnask för sej”. Kl. (Stranda), sm.
(Kinnevald). Jfr ns. funsseln, v. n. ”heimliches
handgeberde treiben. Wat funsselt he dar? was
macht er da, das niemand sehen soll?” (Richey,
67); holl. futselen, v. n. förrätta små, obetydliga
arbeten; bay. fuseln, id. (Schmeller 1, 571).

FUTT, m. en helt kort stund. Ul. Jfr futta.

FUTTA, v. n. 1 1) hastigt afbrinna. Ul.
Futta på, tända på, blåsa upp eld. Vg. Tutta på,
id. Vl.,dls.,bl.; 2) springa och fjeska. Ul.

FUTTEL-LJUS, n. tusensköna: Bellis perennis.
Sk. (enl. Wahlenberg, Fl. Sv.). Denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free