- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
193

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GIM ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gimmer-tåg, n. ett snöre, som utspänner
hatten uti en fiskhomma. Ög. (Ydre).

GIMBER, f. ett ungt får, som ej haft lam. Ul.
(Rosl.), g., ål. Gimmer, m., gimra, f. Hl.
Gimmer, f. Sdm.,dls.,bhl.; gimrä, f. Nk.; gemmer,
gemra,
f. Vg.; gimra, f. Ög. (Gullbergs h.);
gymmer, f. Ög. (Ydre); gimmer, gemmer, f. id.
Sm. Fn. gimbur, f., gimbla, f. lam; gimbill, m.
id.; gumarr, m. gumse, vädur (Skalda. S. E.
1, 588); n. gimbr, gymbr, f. ungt får som icke har
fått lam; d. dial. gimmer, f. id.; e. gimmer, f. "a
female sheep from one to two years"; syr. emer,
lam. Jfr gr. χἰμαρος, f., χἰμαιρα, f. get.

Gimmerlam, n. hon-lam. Hl.,ul.,sdm.,dls.,bhl.
Gimmerlam, gömmerlåm, n. id. Sk.: gömmalåm,
n. Bl. Fn. gimbrarlamb; n. gimbrelamb; d.
dial. gimmerlam.

Gymmer-unge, comm. lam efter en
årsgammal tacka. Ög. (Ydre).

GIMLA, v. n. 1 röra läpparne på ett opassande
sätt. ”Ho gimlär mä mun”, hon har oanständiga
rörelser med munnen. Sdm. Jfr gimsa, gimslä,
gamsa.


GIMMA, f. agnegimma, f. utbyggnad vid logen,
deri agnar förvaras. Hl. Agnakimme, f. id. Hl.
(Värö, Frillesås).

GIMME, m. kätte, får-, föl- eller kalfstiga. Hl.
(Faurås h.). Fn. geimr, m. ställe, der något
förvaras; geyma, v. a. göma, förvara; fe. gêman,
gŷman,
v. a. id.; fsv. göma, v. a.; d. giemme, id.
Jfr gåjmä.

GIMMELIG, adj. vacker, skön. ”En gimmelig
glytt, hyssert. Hl. (Veinge). Jfr fn. gim, n. eld,
gimsteinn, m. (= fsv. gimsten, m.) ädelsten (eg.
eldsten, lysande sten); gimlir, m. glans; e. gim,
gimmy,
adj. nätt, putsad.

GIMPA, s. gump.

GIMSA, gimsla, s. gamsa.

GINNÄS (ipf. ), v. d. 1) gråta. Nb., vb.
Ginna, v. n. id. Nb. (Calix); 2) vara okynnig. Åm.
(Nätra). Gjännäs (ipf. ), v. d. grina; vilja bitas;
om hästar. Vb. Af fn. gina, v. n. att gapa. Jfr
ordfränderna vid gain.

Ginnes-geru, adj. som tidt och ofta
gråter. Vb.

Ginnet, adj. okynnig. Åm. (Nätra).

GIPA, v. n. i 1) gapa. ”Gipa å lipa”. Ög.; 2)
smågråta. Giip. Jtl.; 3) ej hafva tand för
tunga, tala utan urskilning och eftertanke. Gip (ipf.
gipä el. gapä). Vb. Fe. geapan, geapjan, v. n.
gapa: hiare. S. gepa, gipa.

Gipa 1, f. mungipa. Ög.

Gipa 2, f. 1) stryta, hvari fisk bäres.
Fiskgipa, f.; 2) aflång bytta. Mjölgipa, f. Mp.,åm.

Gippa 1, v. n. 1 freqv. gapa, glappa, vara
otät, ej passa tillhopa, ej falla intill. ”Skon
gippar”, säges då skon ej tätt sluter till
foten. Nk.

Gippa 2, f. spricka, remna, som förorsakar
att något gippar. Nk.

GIPPA, v. n. o. a. 1 & 2 1) gifva sig undan hoppa,
upp i säges då en öfvervigt genom hastig fart gör
sig gällande. Man står t. ex. på en planka, som
med andra ändan ligger något upphöjd; en

starkare tyngd nedfaller hastigt derpå, att man blir
hastigt, uppkastad (”gippad”). Sdm. ”Bräet
gippade”. Ög.,nk. Gippa opp, id, Sm. Gispa, gispa
opp,
id. Kl.; 2) falla. ”Gippa ikull”. Ög. Jfr
gumpa, guppa.

Gipp, m. trampa på svarfstol. Ög.

GIR, adj. girig. G. Fsv. giriliker, giruliker,
girig, ifrig. S. Bern. f. 106; giri (gyry), f.
girighet, omåttligt begär. S. Bern. f. 62: ”alt thz i
wærldinne ær, ær køtzens giri, øgna giri och
lifsins hogfærdh”. S.S. 1, 15, 46; 3, 26; girnilse, f.
begär. S.S. 3, 168. Spec. Virg. (passim.);
girugher, girugr, giroger, adj. a) begärlig. S.S.
1, 115. Spec. Virg., s. 65: ”girogh til andhelika
thinga wndherstandh”; b) girig. VGL. Kg. St. 48,
72; girughet, f. girighet. S.S. 3, 125; fht. giri,
gër,
adj. begärlig (Graff 4, 225); mht. gir, gër,
begärlig, åstundande (Ben. 1, 530); ns. girig, a)
begärlig; b) girig (B. W. B. 2, 511).

Gerdragen, adj. ifrig, hetsig (i selen); som
drager ifrigt; om hästar. Ög.,kl. Fn. gerr,
begärlig (Egils. 234).

Geri(g), giri(g), adj. 1) snål, girig, såsom i
riksspr. Geru. Vb. Girugur. G.; 2) flitig i
arbete, tidigt och sent i arbete och verksamhet,
ottevaken. Ög.,sk.,hl.,bl Geru, id. Vb. Gerug
(uttal. djerug), id. Dl. (Malung). Geren, id.
Sm. Gerun, gjärun, id.; deraf morgongerun,
adj. morgongirig; som står tidigt upp om
morgonen. Dl. (Elfd.). Giri, adj. flitig, mån om
att begagna tiden. ”Han e giriare än ar, men
int e an små åv se”, han är arbetsammare än
andra, men icke är han girig af sig. Fl. (Öb.).

Gern, adj. ifrig, villig. Hs. Fn. gjarn, girn,
adj. begärlig, villig; fe. georn, id.; fht. gerni,
gern,
id. (Graff 4, 232); mht. gërne, gërn,
begärlig, eftersträfvande (Ben.1, 534); moes.
gairns, begärlig, girig, faíhu—gaírns,
penninggirig.

Gernom, adv. gerna. Vb. Gernomt, adv. id.
Mp. Fsv. gærna; fn. gjarna, gjarnan; fht.
gerno; mht. gërne; nht. gern, id.

Girigas, v. d. vara girig, visa sig girig.
Sm. Gl. sv. giragas. Sv. Bib. Es. 56: 11.

Girna, v. n. 1 vara ifrig. G.

Girnas, v. d. 1 i) vara ifrig, villig,
begärlig; 2) åstunda. Hs. Fsv. girnas, åstunda efter,
längta efter. Alex. M. S. Bern. f. 62 v. Kg.
St. 110. S.S. 1, 43, 89, 104; 3, 183; fn.
girna, v. imp. åstunda; ”mik girnir”, jag
åstundar; girni, f. begär; girnd, f. id.; girnaz, vara
begärlig efter; gl. d. gire, v. n. vara begärlig
efter, eftersträfva (Tanssens Vinterpost., anno
1539); girnes, gyrnæs, v. d. id. (Mlb., Bib. Ov.);
fe. garnan, geornjan, åstunda; fht. gerôn, gerên,
geran,
id. (Graff 2, 230); mht. gëren, id. (Ben.
1, 532); moes. gairan (gáir, gaírum, gaírans),
v. a. begära, gairnjan, v. a. id.; schwab.
geren, v. a. id. (Schmid, 228); nfris. giere el.
giren, id. (Outzen, 96); ns. giren, id. (B. W. B.
2, 511); gyren, id. (Richey, 74).

Girväxt, adj. som växer fort; frodig, stark
till växtligheten. Hs. Gervuxen, id. Dls.,vg.,ög.
Gervuxen, girvaxen, id. Hl. Girväxter,
girvuxen,
1) smal och lång, högvuxen; eg. om
trän. ”Skogen ä girväxt, för han står för tätt”:
2) spenslig. ”Pojken ä girväxt (el. girvuxen)”.
Nk.

Mókkels-geru, adj. girig, som aldrig, får
nog. Vb. På fn. skulle det hetat mikils-gjarn.

Svettgiri el. svettgere, adj. (begärlig efter
att —), fallen för att svettas. Vb.

Tórknings-geri, adj. begifven på mycken
torkning; om hö, som har svårt för att torkas
Vb.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:31:18 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free