- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
226

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GÅR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Går-påse, m. föraktlig benämning på en
menniska som äter mycket, men till arbete är
föga duglig: klumpig, smutsig, dålig menniska i
allmänhet. Vm.,sdm.,nk.

Gåkra, v. n. 1 bära sig illa åt. Bhl. (Foss).

Gårra, m. struntkarl, lortkarl; dum
menniska. Bhl. (Foss).

Går-skog, m. skog på sumpig mark, utan
fullhet och kärna. Sdm.

Går-tall, m. martall, krokig tall utan
fasthet och kärna. Vb.,sdm.,vm.,nk.,kl.,fl. (Öb.).

Går-tistel, m. Circium arvense. Ul.,sdm.

Gårug, adj. smutsig, oren. Nb. (Råneå).
Gåri(g), adj. varig, full med orenlighet. Mp.,k1.
Gårut, adj. 1) orenlig, smutsig. ”Han jär
gårut i syna”; 2) dålig, elak. ”Hä jär en gårut
kar”. ”Du har en gårut häst”. ”Gårut
arbäitar”, dålig arbetare. ”Gårut vär”; 3) sjuklig.
”Gårut dill helsen”. ”Ji jär int an gårut dill
helsen”, jag är något klen till helsan. Vb.

Goru(g), adj. 1) varig; 2) oren. Sdm., nk.; 3)
vedervärdig. ”Dä ä änna gorut te si på”. Nk.

Gårut, adv. orent, dåligt. ”Hä jär gårut
gjodt”, det är illa gjordt. Vb.

Gäurung (el. guring), m. 1) ung, omogen
tall, utan fasthet och kärna; 2) pojksqvalp,
omogen, kraftlös yngling. G.

Görbräkka (hårdt g), v. a. 2 stånga
(kreatur) så att gorret går ut; om kor, får, getter.
”Dóm har görbräkkt kona”. Deraf görbräkkt,
p.p. stångad, så att gorret framtränger genom
såret Dl. (Ohre).

Gör-tjuv, m. boskapstjuf, som stjäl
kreatur. Åm.

Slipgår, n. hvad som slipas bort af stålet.
Vm.,vg. (Mark), kl. (Stranda). Slipgör, n.
id. Hs.

Slipstensgår, n. smuts, orenlighet på en
slipsten. Sm.,kl. (Bräkne).

Ugåligt, adj. n. mycket smutsigt, osnyggt.
Hs. (Jerfsö, Norrala). U = o intens.

GÅRA, f. safrand i trän; spricka, rand,
strimma i trän. Vl.,dls.,vg.,ög.,nk.,sdm.,vm.,hl.,sk.
Gardar, m. pl. safringar i trän. G. Fn. gari, n.
spricka; n. går, gåre, m., gåra, f.; d. d. gåre, id.

Gårig, adj. full med sprickor; strimmig; om
trän och stenar. Vm.,nk.,kl.,sk.,bl. N. gårut, id.

Grov-gårig, adj. som har grofva sprickor;
om trän. Sk.,bl.

GÅRA-DEL, gårdbo, gårdfara, gårdfari,
gårdmann, gårdsfång, gårdsgev, går(d)syne, gårdsvar,

s. gard.

GÄRRÄ, gurre, m. gosse. Dl. (Efvertsberg och
Dysberg i Elfd.). Gårg el. gurg (def. -en), comm.
1) gosse eller flicka; 2) plur. gurgan, barn i
allmänhet. Hj. N. gorre, m. gosse; ns. gör, göre,
litet barn; gören-wark, n. barnslighet, barnlek;
görensnak, barnsligt prat (Richey, 78. Schütze 2.
53. B. W. B. 2, 528); nfris. gör, flicka (Outzen,
101); e. girl, id. Jfr swz. gorsch, m. barn
(Stalder 1, 465); bret. gour, m. menniska, person.

GÅS, gåsabakken, gåsagång, gåsakaku,
gåseralle, gåsfot, gåsklining, gåssmör, gåsstut,
gåständt, gäsling, gäss,
s. gas 1.

GÅSA, v. n. 2 blåsa, ånga, ryka, gifva en stark
lukt eller värme från sig, utdunsta. Vg.,fl. (Öb.).
Gösa. Dls. Fn. gosa, v. n. blåsa, pusta; gustr,
m. vind, flägt; gjósa, eructare, effiare; n. gosa,

v. n. blåsa, pusta: gjosa (gys, gaus, gose), v. n.
utströmma; om luft och vätska.

Gust’, v. n. 1 blåsa sakta. Jtl. Fn. o. n.
gusta, v. n. blåsa, flägta.

Gust (gåust), m. het luftström (från en
bakugn). Nb. (Cal., Råneå). N. gust, f. a)
vindpust, luftström; b) en hudsjukdom (alvgust =
elvblåst); fn. gustr, m. kall blåst, gióstr, m. id.;
fe. gâst, m. halitus, spiritus: ir. gast, vindstöt.

Gusten el. gustig, adj. uppsvälld och
gulblek i ansigtet: af sjukdom pussig, utan
lifaktig ansigtsfärg. Sk. Gusten, adj. id. G., hl.
Deraf gulgustig, adj. id. Sk. (Järestads h.).

Gåsa, f. 1) imma, ånga; 2) dimma. Fl. (Kb.
NK., P. i Öb.). Gåse, m. id. Fl. (Kb. i
Öb.). N. gosa, f. luftström: varm luftström.

Gåsi(g), adj. qvalmig. ”Gåsit el. gåset vär”.
Ög.

GÅSA SEJ, v. r. 1 rysa. Ög. N. guse, v. n.
rysa vid. Jfr gysa, gåsa.

Gåse, m. rysning. ”Dä gekk en gåse över
mej”. Ög. Gust, kust, m. fasa, vidrig känsla
vid att åse något. Vb.

GÅSÄ, s. gosa.

GÅT 1 (def. -a), 1) dörrpost, falsen i en
dörrkarm. Nb.,vb.,åm.,mp.,hs.,fl. (Öb.); 2) fogningen
mellan två stockar i en vägg. Vb., dl.: deraf a)
döragåt, f. svärd af trä, som insättes i den till
dörröppningen afskurna träväggen. Vb.,fl. (Nl.);
dörigåt, f. Fl. (Öarne i Qv.), dörqåtane, id. Fl.
(Nerpes i Öb.); dörrgåt, f. Hs. (Db.); dörgåt, f.
Mp. Gâten insättes i de mot dörr- och
fönsteröppningarne afhuggna stockändarne, på det att de
ej må vika åt någondera sidan, utan qvarhålla
väggen lodrätt. Svärd kallas enkel gåt, f.;
dubbel gåt, f. kallas klöver-gåt, f. Vb.: b) filligåt, f.
är lika tjock som uthusväggen, i hvilken
dörrkarmen slås in. Hs. (Db.); c) fönstergåt, f. fogning
mellan stockarne vid fönster, att väggbjelken
(spri. Hs. [Db.]) ej skall bugtas. Vb.,hs. Ordets
böjning i Db. är denna: sing. def. gåta, pl. gette,
def. gettan. Fn. gátt (pl. gáttir), f. a) dörr:
”gáttir allar”, hela dörren, hela ingången till
huset. Hávam. 1; b) dörrpost. Finni Johannæi hist.
eceles. Isl. 1, 496: gáttar trè; n. gåt, f. dörrfals,
ram som omsluter kanterna af dörren; dyragått,
f. fals i en dörrkarm, ramen som omsluter
kanterna af dörren; fsv. dorogæthi, n. pl. dörrkarm.
Sv. Pr. L. LIX, s. 151: ”ther kunde iak oc ey
inkoma förthy ath dorogæthin gingo badhin til
saman oc stendde (stengde) mik alzstingx vte”; fn.
dyragætti, n. pl. sublimen, cum limine et
postibus”; gætti, n. cardo januæ, postis.

GÅT 2, n. löpskhet; om hundar och vilda djur.
”Löpa i gåt”: eg. om vilda djur, men äfven om
karlar. Ög. Gät, m id. ”Gå i gät”, om
brunstiga vargar. Sm. Fn. gjóta (ipf. gaut, p.p. gotinn),
v. n. att föda, bringa foster till verlden; geta
(gat, getit), v. a. a) erhålla, få; b) föda, afla:
”geta börn”. Vafþr. 33; got, n. fiskrom, fisklek;
n. got, n. id.; gyta, v. a. o. n. utgjuta rom; om
fisk; jfr skr. gâta, m. afkomma; hindost. gót,
slägt, stam.

GÅT 3, s. gäta 3.

GÅT(A), v. n. 1 vara tvungen, finna sig
föranlåten till, skola. ”Gåtar ’an, så vill ’an”. Fl.
(Nerpes i Öb.).

GÅTE, s. gatt.

GÅUL, gäul el. gjöjl, v. n. 1 böla. ”Kynnan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free