Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HAL ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HaLia, v. a. o. n. 1) göra hård, härda.
”Smeden halar lian”. Vg. (Vartofta); 2)
uthärda, fördraga; om köld. Bhl. (Elfs.). Hälä, id.
Mp.; 3) springa starkt. Jfr halare. S. Sk. Häla,
v. a. 1 1) härda (järn, stål). Sdm.,ög. Häl
(ipf. hälä), id. ”Häl stålä”. Vb.,fl. (Öb.); 2)
döpa. Sdm.,ög. (Gullbergs h.). Hära, v. a. o.
n. 1 id. ”Ja ber I vill häre mej en glött”. Sk.
(nästan föråldr.); 3) uthärda, sta ut med. Hs.,
sdm.,kl. ”Han hälä ut ä rikti”, han uthärdade
det fullkomligt. ”Han hälä heele vekun vä dy”,
han uthärdade dermed hela veckan. Vb. Hära
å, id. ”Hära å mä’at”, stå ut med det. Bl.
(Östra h.). Hära ve, v. n. lefva med svagt lif,
vara mycket skröplig; om menniskor. Sk. (Ing.);
4) vänta på en sak. ”Bara du kónn häl vä dy
dill åt årä”; bara du kan vänta derpå till nästa
år. ”Du gjett häl änn en stónn”, du måste
vänta än en stund. Vb. Fn. herda el. herdda,
v. a. härda (järn, stål, svärd); n. hæra, hæle,
hålla ut, uthärda.
HaL-balig, hål-balig, adj. svår, styfsinnt,
förtretlig att komma till rätta med. Vg.
Hål-bälln, adj. 1) hårdagad; 2) elak, tvär. Jtl. N.
harbar, adj. hård, sträng.
HaLi-bett, hål-bett, adj. (om dagglöst gräs)
hvarpå lien endast med svårighet biter. Vb.,mp.
HaL-remas (ipf. halremäsä), v. a. handtera
hårdt och ovarsamt, hårdt tvinga. ”Vål int
halremas vä hästom!” låt bli att illa handtera
hästen! Vb.
HaLi-sten, m. mindre brynsten (för knifvar).
Vg. Harsten, hassten, m. Sm. (Östbo);
harsten, Ög.; ha-sten, här~sten, Bhl.; häre-sten, id.
Hl. (Ljungby). Jfr d. dial. hare, v. a. hvässa
(lien); ns. haren; nassau hâren (Kehrein 1,
187); nfris. hare, id.
HaLän, def. eg. den hårde; hin onde. Vb.
HaLäst, adv. superl, som haläst före, kort
före, närmast före. ”Som haläst före jul”, kort
före (hardt när) jul. Vb. Hålest, adv. närmast.
”Hålest at nanting”, tätt intill (närmast)
någonting. Mp.
HåL-sevd, adj. som sofver hårdt, är svår
att väcka. Hs. (Bj.). N. harsvefd.
HåL-år (def.-ä), n. hårdår, missväxt-år. Mp.
Fn. hallár.
HääL (ipf.-ä), v. a. draga hårdt till, ihop.
Vb. Jfr hal.
Häla på, hära på<i></i>, v. imp. 2 1) vara
besvärligt, kosta på, kännas efter. ”Dä härer på
å lässa sten”. Hl. Hära på, id. Sm.; 2) vara
farligt. ”Dä hälar på. Dä häl ej på”. Bhl.
(Elfs.). Fn. herđa sik, anstränga krafterna,
sträfva af alla krafter; n. hærde på, v. n. hålla
på, icke gifva efter.
HäLning, härning, m. afgörande ögonblick,
när det gäller. ”Dä ger sej i härningen”. Hl.
Härding, m. allvar, påkänning. G.
HäL-tåg,, n. tåg, rep, hvarmed något hårdt
tilldrages eller bindes. Vb.
Haalk (ipf -a), v. n. 1) eg. halka, slinta,
glida; 2) smyga sig in, fram; 3) med möda
och försigtighet dra sig fram. ”Han halka säg
fram sä gódt ’n kónd”. Vb.
Halk-li(d), m. en backe, som är isbelagd
och hal. Sm.
Halku(g), adj. något hal, slipprig, halkig
Vb. Hålki(g). Sm. N. halkat.
Hålke, f. halka, slipprighet. Vg.
Halla-klämma, f. bergs- eller klippklyfta. Hl.
Hallar, m. pl. genomborrade eller med
näfver omvikna, runda eller platta småstenar eller
sänken, som bindas vid nedre kanttåget (täln)
af ett nät. Sdm.,gl.,fl.(Qv.), Runö. Allar, m.
pl. id. Fl. (Nl.).
Halla-band, n. band, som äro fästade vid
hallarne på nät. G. (F.).
Hallbórre, m. Sedum acre. Bl.
Hall-bär, n. hallon: Rubus Idæus. Nk.
Halling, m. klippstycke. Kl. Deraf namnet
på Hallingsbergs socken i Kalmar län.
Hälla, f. köks- eller spis-häll, som i
allmogens kök består af en stor flat sten. Hl. Halla,
f. Bhl. Älle, f. Dl. (Mora). Fsv. hælla, f. häll,
flat sten. S.S. 1, 110; fn. hella, f.; n. hella,
f. id.
Häller, m. utklippa. ”Ja stog under en
häller”. Bhl. Fn. hellir, m. klipphåla; n. hellar,
hillar, heller, m. grotta, klipphåla, skjul under
en klippa.
Halla, v. n. 1 slutta, luta. ”Bakken haller”.
Vl.,bhl. ”Åkern hallar åt diket”. Ög. Fn.
halla, v. n. luta; fht. haldên (Graff 4, 894); fe.
heldan, healdan; skot. heild; d. helde, id.
Hall-mängd, adj. sluttande, ojämn, oländig,
svår; om mark, väg och andra föremål.
”Vägen ä så hallmängd. Dä ä så hallmängdt om
pängar”. Kl.
Håll-läst, adj. som är tyngre på ena sidan;
icke i jämnvigt; om lass eller börda. Vb.
Håll-sätt, adj. ojämnt lastad; om båt, när
lasten nedtrycker ena sidan. Vb.
Hälla, f. sluttning. ”Han har byggt ett hus
på hällan”. Sk.,hl. D. dial. helde, f. sluttning;
schwab. halde, f. bergsluttning; tht. halda, f.
id. (Graff 4, 894).
Hälla, v. n. 2 1) eg. luta emot, hafva
lutande läge. Riksspr.; 2) förflyta, gå öfver. ”När
dä hällde över midda’n”. Ög. (Gullbergs h.);
3) närma sig, nalkas till, lacka åt. ”Dä häller
mot jul”. Bl.,sk.
Hälla på, v. a. 2 tadla, häckla, förklena.
Kl.,sm. hl.,sk. Häla på, beskylla någon för
något (ofta med bibegreppet att derigenom sjelf
befria sig frän misstanke). ”Han ville häla på
mej att ha huggit träet”. Sk.,hl.
Hälle, å hälle, adv. lutande. Hs. På hälln,
id. Fl. Fn. á hellum; d. d. på helde, id.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
