- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
244

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HAR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hårkrank (pl. -ar), m. ett slags stor mygga:
Tipula pratensis eller hortorum. Linn. Sm.,kl.
Harkrankje (uttal. harkrantje), m. id. Fl.(Nl.).
Hårkrånk, m. id. Sdm. Jfr krank. Fsv.
harkrank, m. mygga. Spec. Virg. s. 148 i ”the
siladho harkrankin ok swolgho camelin”.

Hårnot, m. kamning, ohyras bortborstande
eller bortkammande från hufvudet. ”Draga
hårnot”, 1) kamma sig; 2) luggas. Hs.

Hårpung, m. litet rus. Ög. (Ydre).

Hårrem, f. hårets beskaffenhet och läge på
hästar och andra kreatur. ”Di märr har slät,
vakker, tät hårremm”. Ög. (Ydre). Hår-rema,
hår-rejma,
f. narf (på läder), yttersta inre
huden. Jtl.

Hår-röskas, v. d. 1 rycka någon i håret. Kl.

Hår-skäl, n. hårfåste. Sdm. Hårskjöl (uttal.
hårstjöl), n. id. Fl. (GK., K.).

Hår-stryk, m. hårbindel, strykband,
hvarmed håret strykes upp och fästes tillhopa öfver
hjessan. Sdm.,ög.,sm.

Hårhvena, f. liten hårlock, några få hårstrån,
särdeles i pannan på en menniska. Sk.,hl. Jfr
hvena.

Hära, f. ängborst: Nardus stricta. Åm.,hs.
(Db.), dl. Hera, f. Vb.,mp. Jfr fn. hæra, f.
grått hår.

Härukall, m. gråhårig gubbe. Dl. (enl.
Ihre, DL. s. 66; nu obrukl.). Fn. hærukarl,
hærukall,
id.

’Årsträ, n. hårstrå. Dl. (Mora).

HAR 2, n. stengrund, klippgrund af uppstående
stenar. Vb.,åm.,hs.,ul. Sten-har, m. id. Hs.
(Ljusdal, Bollnäs). Häru, härru, m. klippgrund, liten
holme. Åland (Kökar). Deraf flera ortnamn:
Harbo, Harnäs. Monne af fn. hárr, adj. hög:
altus?

HARE, m. hare: lepus. Riksspr. Äri, m. id.
Dl. (Elfd.); ärå, m. id. Dl. (Mora); hära, m.
id. Vb. Fsv. hare, m. hare. S.F.S. 4, 771. Hor.
æt. sap. f. 60 v.; hæri, m. id. ÖGL.; heri, m. id.
GL.; deraf hæra sik, v. r. gömma sig såsom en
hare. St. Rimkr. s. 38; fn. hèri, n. hare; d. hare;
n. hare, hara, hårå; fe. hara; fht., mht., nht.,
holl. hase, id.

Hara-brakka, m. mes, pultron. Vb.

Hara-fall, n. giller som utsättes för harar
i deras kryphål. Bl.

Hara-huk, hära-huk, m. en som i likhet
med haren hukar sig ned af rädsla; feg
stackare. Vb.

Hara-popå, f. blomhufvudet af röd och hvit
klöfver. Fl. (GK., K. i Öb.).

Hare-fötter, m. pl. 1) Gnaphalium dioicum.
Sm.; 2) Rumex acetosella. Nk.

Hare-gräs, n. Aira cæspitosa. S. Sk.

Hare-väder, n. blåst om våren. Öl.

Har-fota-blomster, n. Rumex acetosella.
Nk.

Har-gök, m. Primula veris. Sm. (Östbo).

Har-hjertä, adj. harhjertad, räddlifvad. Vb.

Har-ull, m. Eriophorum polystachion. Ul.,
sdm.

HARD-BÄNNTA, s. hård.

HARG (harj), m. 1) eg. benämning på de bland
forntidens folk hos oss brukliga och fordom heliga
stensättningar eller altare. I vissa trakter säges
hórv, t. ex. Odenstens hórvan vid Veborm på
Öland; 2) plats, uppfylld af naturligen hopad sten.
Ög. Harg, horg, m. id. Sm.; 3) stenhög, upplagd
såsom sjömärke. G. En egendomlig betydelse har
det urgamla ordet horg i några landskapsmål:
hórge (hórje), m. a) en tät bevuxen skogsdunge
af ung skog. ”Der va en hórge”, der var så tät
ungskog, (att jag ej kom fram); b) samling af
något. ”En hórge mä blomster. En hórge mä bär.
Der va en hórge mä kejsarakruner”, der (i
trägården) funnos många kejsarekronor. Sm.,ög. N.
horg, f. mängd, hop, flock; om menniskor och
djur. Benämningen deraf att en mängd menniskor
samlades vid horgarne. Fsv. harg, m. altare eller
afgudatempel, hvarest offerdjur offrades. Deraf
benämning på flera ställen i Sverige: Thorsharg
(nu Trosa), Östraharg, Vestraharg; fn. hörgr,
haurg
(pl. hörgar), m. a) ara, tumulus, scopulus,
eminentia, quicquid struis instar extuberat; b) ara,
strues lapidea, supra qua victimæ sacrificatæ sunt;
c) sacellnm, deabus vel nymphis sacrum (Egils.
380); hörga, f. bergshöjd (Hald.); n. hòrga, f. id.;
fe. hearg, hearh, m. a) altare, tempel; b)
afgudabild; fht. harug (harac, haruch), m. helig skog,
helgedom, offerställe; harugari, m. haruspex
(Graff 4, 1015). Lat. argei (gen. argeorum),
m. pl. loca sacris faciundis destinata. Liv. 1, 21;
wal. careg, lapis; ir. carraig, saxum, äro
måhända beslägtade.

Harrge, illharge, n. oländig mark med sten,
snår o. d. Sm. (Östbo).

Harg-stenar, m. pl. hedningarnes
offerställen. Jfr Vallman, undersökning om svenska
monumenter från fornåldern. Vitterh. hist. o.
antiqv. ak. handl. 14, 111, 175.

Stenharge, m. plats, uppfylld af stenar.
Sm. Stenharg, stenhie, n. id. Sm. (Östbo), kl.
(Stranda). Sten-arre, m. stenhop, stenig strand
vid en elf. Dl. (Garberg i Elfd.). Ste-arr, m.
id. Dl. (Våmh.).

HARGLA, v. n. 1 vara arg, bitas; om hundar
som slås. Sdm.

HARJA (harrja), v. n. gifva ett starkt och fult
anskri. Ög. Härja, id. Ul. (Vaxholm). Fht.
harên, v. n. ropa; deraf anaharên, invocare,
biharên, conclamare, forharên, proclamare; foraharo,
m. härold (Graff 4, 978). Dessa ord äro troligen
av samma rot som gr. ϰήϱῦξ, m. härold.

Harjane (harrjane), n. starkt och fult
anskri. Ög.

HARK 1, n. 1) besvärlighet, möda. ”Dä ä
sådant hark. Me(d) nöd å harke”. Sm.,hl.,bl. ”Me(d)
harke”, med svårighet, nöd. Sk. Härsk, n. id.
”Mä härsk”, knappt. Hs.; 2) uselhet, krassligt
tillstånd. Hs.,ög. Harke, n. elakt följe, byke,
pack. Ög.,bl. Fn. harki, m. fattigdom, elände
(af harđr, adj. hård; besvärlig); n. hark, n. a)
möda, besvärlighet; b) svaghet, sjuklighet; herkje,
n. a) knipa, trånghet; b) byke, pack; d. dial.
hærk el. hærke, m. möda, nöd.

Harka, v. n. 1 1) göra något och ej hafva
krafter dertill. Hs.; 2) vara krasslig. Ög.; 3)
med svårighet gå. ”Ja går å harkar”. Härka,
id. Sm. Härska, a) vara sjuklig; b) krafsa sig
fram i fattigdom och sjukdom o. s. v. Hs. (Db.).
Haalk (ipf. halkä), v. n. hjelpa sig fram så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free