- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
274

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HVÄ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


HVÄTTJA (ipf. hvätte), v. a. hvässa, bryna på
våt sten, Allm. Hvetja, Kl,; hvätta, Mp.; hvättja,
hvettja,
Ul.; hwättja (uttal, oättja, ipf. hwätte),
Bl.; hväddja, hvädda (ipf. hvätte, hvädde, sup.
hvatt), Sk.; hväddja, hvädja (ipf. hvätte, sup.
hvatt), ”Hvädja lien. Han har hvatt lien”. Hl.;
hvätt el. gvätt (ipf. o. sup. hwättä el. gvättä),
Vb,; gvättja (ipf. gväkkte). Hs. (Db.); hvätja, id.
Fl. (Nl.). Fsv. hvætta (ipf. hvatte), v. a.
hvässa: acuere. S.F.S. 5,44; fn. hvetja (hvatta, hvatt);
fe. hvettan; e. whet; fht. hwezjan (Graff 4, 1239);
nht. wetzen; gl. d. huette (Taussen, 5 Mos. 6, 7);
d. d. hvedde, hvæde (Mlb., DL. 224, 229); holl.
wetten; n. kvetja, kvetje el. kveta (ipf. kvatte, sup.
kvatt), id. Aasen, 251. Att detta verb äfven i
våra munarter haft stark böjning, bestyrkes
häraf samt af följande:

Bål-hvater, bålhvat, adj. utmärkt prägtig,
dugtig; mycket braf. Ög. (Gullbergs, Ydre).

Hvater el. hwat (oat), adj, 1) eg. hvass,
skarp, såsom man ser af fn., men denna
bemärkelse förekommer numera ej i munarterna;
2) skicklig, förträfflig; 3) flink, hurtig. ”Han
ä inte så möet hvater å sej. Hvater säd. Du
ä en hvater pójke”. Sdm.,nk.,ög.,vg.,kl.,bl. Fn.
kvatr, a) hvass: ”hvatr brandr”, hvasst svärd.
S.E. 1, 610, 1; b) snabb, rask; c) dugtig,
behjertad; hvata, skynda, påskynda; fe. hvæt,
strenuus; e. dial. whate, eldig, rask; n. kvat,
id.

Hvatt, adv. utmärkt, särdeles, ofantligt,
omåttligt, märkvärdigt, förunderligt, ömkligt,
svårt, bedröfligt, hiskligt o. s. v., allt i
förhållande till det, som är i fråga. ”Hä var då
hvatt sä fet, ful, liten, mager, stor, vakker
du jär”. ”Hä jär likkul hvatt om däg, din
stakkar!” det är dock bedröfligt med dig (synd
om dig), stackars gosse! ”Hä var då hvatt sä
frussen du jär!” det är då ömkligt så ömtålig
för köld du är. ”Hä var då hvatt sä hóngru
du jär”, det är svårt att du är så hungrig.
”Han jär hvatt sä sjuk”, han är illa sjuk. ”Hä
har då hvatt sä stygg han jär”, han är rysligt
ful. Ordet ökar betydelsen, måttet, vigten eller
värdet af det, hvarom frågan är. Vb. ”Dä va
för hvatt, allt för hvatt”, det var mycket,
förskräckligt. Sm.
Hvettja, f. mjuk brynsten (att hvässa lien).
Sm. (Hallaryds s:n). Hvätta, f., Vb.; hvätja,
hvätjo,
f. Fl. (Pargas); hvättjå, kvättjå, f. id.
Fl. (Ingo i Nl.); kvätja, f. Fl. (Sibbo m. fl. i
östra Nl.); deraf blå-kvättjå, f. brynsten af
skiffer; gvätt,-a, f., gvättu, -n, f. mjuk
brynsten. N. Vb.; hväddja, f., hväddjesten, m. Hl.;
hvättjesten, m. Sm.; hvättsten, m. Ul.;
hväddje-sten, hväss-sten, hvass-sten, m. Sk.; hväddestöjn,
m. id. Bl. Fe. hvætstan; fd. hvætesteen
(Harpestreng, Steenb. 40, 41); d. hvættesteen
(Baggesens Ungdomsarb. 1, 61); d. d. hvedsten,
hvædsten, hvedsten;
e. whet-stone; nht.
wetzstein; n. kvatstein, kvasstein, id.

Hvättje-stikka, f. sticka att bryna lien på.
Hs. Stry(g)-spån, m. id. S. Sk.

Mor-hvat, adj. mycket förträfflig, ypperlig.
Ög. (Ydre). S. mol.

HY 1, f. knott, den minsta arten af
myggslägtet: Ceratopogon pulicaris. Nb.,vb. Ordet är
troligen lånadt från finskan. Fin. hydeh, mygga.
Jfr ir. cu, m. ett mal, cuil, f. fluga, knott. S.
my, svidar.

HY 2, v. a. 2 byta utan mellangift å
någondera sidan; mest om småsaker, som barn byta
sinsemellan. Sk. (Ox.), D. d. huie, hue, v. a.
byta: ”vil du hue kniv med mig?” (Mlb., DL. 221.
Äfven detta ord är förmodligen lån ur finskan.
Fin. huijaan, bortbyta, fuska (med hästar);
huijari, hästbytare, hästprånglare; huijaus, byte,
schackrande.

Hyska, höska, v. a. 1 byta (hästar, klockor
o. d.). ”Vill du hyska hórs?” Sm. Hvska,
id. Bl. * ’

HY, hya, hya sej, hyding, s. hud.

HYA OPP, v. imp. klarna upp efter regn eller
snö. ”Hä hyar ópp. Hä ha snyt så
obarmhertigt, men nu bjynder hä hya ópp”. Fl. (Nl.). jfr
fn. heiđa, v. imp. klarna upp.

HYBBIKA, f. ett hazardspel. ”Sala hybbika.
Sdm. Hybbika, hyppeka, id. Sk. ”Sala på rota”,
id. Sdm. D. hyp.

HYBBELE, n. dålig koja, ruckel. G.,hl. Fn.
hiábyli, n.

HYDA HOP SIG, 1) bo tillsaraman; 2) säges
äfven om löst folks ägtenskap. Sdm. (enl. Ihre
DL. 77). Jfr hyde.

HYDDA, v. a. o. n. 1 1) pryda, göra grann,
uppsnygga. ”Dä ä så hyddadt”, det är så prydt,
pyntadt. Sk.,bl. ”Nu, må tro, hyddar hon sej”.
Hl. (Slöinge, Harplinge s:r). Hydda óm sej, göra
sig grann. Bl. Hädda, v. a. 1 städa, pryda,
putsa. ”Der ä allti så häddadt”. Hl. (Veinge i
Höks h.). Hädda sig, v. r. pryda sig, göra sig
grann. Sm.; 2) hydda óm, sköta, vårda, vara mån
om. ”Han hyddar bra óm sin gamla mor”. Sm.,
hl., sk.; 3) hydda ópp, hydda på, förbättra, sätta i
godt stånd. ”Vi ska hydda på vägen. Han har
hyddat ópp sina hus”. Hl. ”Hydda ópp ómkring
sej”. Sk.; 4) hydda sej, y, r. berga sig, begå sig,
draga sig fram. ”Ja ska hydda mej”. Vg.,hl.,sm.,
kl. Hytta sej, hudda sej, id. Vg. (Elfsb.); 5)
hydda mä nåen, vara mån, sorgfällig om, skicka
en godbit till. Sk.(Ox.). Gl. sv. hydda sig,
begå sig, hjelpa sig fram (Schibboleih); Kyrko-ordn.
1571: ”at fyra eller sex personer sig theruti
(siukstufworna) hydda och behjelpa kunna”; d.
d. hytte, v. a. passa, sköta, iståndsätta; n.
hytta sig fram, ”komme frem med
vanskelighed”.

HYDDELI, höddeli, adv. någorlunda. Vg.
(Skarab.).

HYDDÄ, f. en liten murad nisch i väggen nära
spisen, hvarest strumpor o. d. instoppas att
torka. G.

HYDE, n. löst folk, pack, pöbel. Vm.,sdm.,nk.
Ye, n. 1) personer eller hjon, som höra till ett
hushåll; eg. tjenare, arbetsfolk, undantagsfolk.
Han har så möet ye att föda”; 2) löst folk af
drängar, pojkar o. d. ”Här var en hajl hób å ye
i lördaskväll. Der ä allti ye på gästgivaregåren”.
Hl. Hie, n. pack, byke. Ög.,kl. Jfr fn. hiú, n.
pl. husfolk, tjenstefolk; fe. hiv, m. hus.

Hiske, n. elakt följe, skojarpack. Hs. (Bj.).
Hiskje, n. id. Hs. (Db.). Fsv. hiskepr, m.
familj, hus, husfolk. GL.; fn. hyski, n. familj;
ffris. hiske; n. hyskje, familj; följe, sällskap;
ns. hisch, husfolk. Öfriga ordfränder anföras
vid häske.

Ill-hie, n. elakt pack, följe. Ög. Fsv.
ilhyde. Legend. 1, 582: ”fanta ok ilhyde
sputtadhe hans knæfal ok fasto”.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free