- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
353

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KRI ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kråjl, m. krälande hop. Ban-kråjl, m. en
stor mängd barn. G.

Krål-mygga, f. Simulia reptans. Vb., nb.
Vestindiens beryktade mosquitos höra utan
tvifvel till detta slägte.

Krålla (pr. kräll, pl. krälla, ipf. krall, pl.
krullu, sup. krullið, v. n. kräla, hvimla. Dl.
Kräla (pr. kräle, ipf. ind. kral, ipf. konj. krale,
sup. kräli), id. Hs. Kräle (ipf. kral, sup. kräll
el. krëlt), N. Åm.; kräll (krall, krällt), Ume,
Löfånger; kräll (krallt, krält), Bygde; krääll
(ipf. krall, sup. krällt el. krölä), Skellefte;
krääll (krääld, krält), nb. (Calix). Krälla
(krällde, krällt),
nk., vm. Kraul eller kcröol
(ipf. -a). Vb.

Kröla, v. n. 1 1) bära sig ovigt åt; 2)
vara krasslig. Hs.

Kröler el. krel m. (i arbete) senfärdig
menniska. Hs.

Af dessa ord visar det sig att i vårt
modersmål fordom funnits det starka verbet krilla,
krall, krullit.
Häraf har åter ett nytt starkt
thema kralla, krall, krullið bildat sig, såsom
det stundom sker i de götiska tungorna. I fn.
kriála och kræla sker böjningen efter 1:a
konjugationen, såsom förhållandet är med kräla i
vårt riksspråk. Jfr krulla.

KRIMA (ipf. kram, sup. krumit), v. a. o. n. 1)
böja, klämma; 2) vara böjlig, mjuk, våt?. Detta
starka verb har visserligen icke påträffats inom
våra munarter, utan är troligen försvunnet ur
bruk, men nedan upptagna ättlingar berättiga oss
att här uppställa detta thema, som har sin
motsvarighet i mht. krimmen, tram, gekrummen, v. a.
trycka, krama, klämma. Ben. 1, 881. I fe. har
troligen äfven fordom funnits ett verb criman
(cram, crâmon, crumen),
böja, bryta. Jfr L.
Ettmüller, lex. anglos. 398. Af detta fornåldriga,
nu försvunna, krima, kram, krumit, är krimpa
(kramp, krumpit)
en utvidgad form.

Kram el. kramm, adj. 1) möjlig att
hopkrama; om fuktig snö, som låter lätt krama sig till
snöbollar eller är så mjuk att det dryper och
rinner från taken. Allm.; 2) våt )( glatt. "Ja
ä så kram óm hännerna", säges då händerna
äro våta. Sk. (Ing.); 3) säges om åkerjorden,
när hon är full af våta kokor och sålunda svår
att plöja. "Joren ä så kramm. Dä ä så krammt
att driva i da". S. Sk. Fn. kramr, adj. mjuk,
till hälften flytande; n. kram, mjuk; om snö.
Hörer moes. qvammiþa, f. fuktighet, saft:
ἰϰμάς (Luc. 8, 6) hit?

Krama, v. a. o. n. 1 1) eg. klämma.
Riksspr.; 2) blifva kramad (eller klämd) af troll
eller spöke. Sdm.; deraf krammader, p.p. Vg.;
kramad, Vm. Jfr fn. kremja (kramda,kramit),
contundere.

Kramla, v. a. 1 krama; om älskande. Vm.
(Herv., Id.).

Kramm 1, n. rysning i kroppen, uppkommen
enligt folktron derigenom att man blifvit kramad
af någon gast. Vg. (Skarab.), Mot, n. a) eg.
möte; b) id. "Ja har kummit ut för ett elakt
mot." Vg. (Elfsb.).

Kramm 2, adj. 1) trång, snäf, knapp.
"Krammer tid", knapp tid; då man har brådtom; 2)
styf. "Han ä så kramm i armarna"; säges då
man har många kläder på sig. Sk. (Ox.). D. d.
kram, adj. trång, snäf, knapp (Mlb. DL. 295).

Krammad, p.p. hastigt sjuk (enligt folktron
genom gastkramande). Förmenas botas
derigenom att man öfver den sjuke stöper bly eller
tenn. Vl., nk.

Krammel, lin-krammel, m. trästycke, hvarvid
linknipporna fästas i vattnet när de rötas. Dl.
(Tuna, enl. Ihre, DL.). Krämmel el. krämil,
m. hötvång: 2 förenade stänger, hvarmed höet
fasthålles på ett hölass. Ul. Kremmel, m. id.
Sdm.

Kremmen, m. kram snö, som klibbar vid
åkdon och hästarnes hofvar. "Slään set fast i
kremmen", släden har fastnat i kram snö. Vb.
(Skellefte). N. kræma, f.

Krim, -en, m. snufva (då näsan dryper). Vb.,
åm. Krime, m. Hs., jtl., hj.; kräjme, m. Nb.
(Ö.C.); kröjme, m. id. Nb. (Lule). Fn. krím,
n. slem, var; n. krim, n. snufva.

Krim-sutt, f. snufva. Hs. (Db.). N.
krimsykja, f. id.; fsv. sot, f. sjukdom.

Krimta, v. a. 1 tryeka tillhopa, vrida.
"Krimta kläder", tvätta och vrida kläder. Vm. (Herv.,
id.).

Krimug, adj. slemmig i näsan: som besväras
af snufva. Hs. Krimig, Hj.; krimut, Vb., jtl.;
kräjmfull, id. Nb. (Ö. Cal.). N. krimfull, id.

Krum, adj. 1) eg. (i riksspr.) krokig; 2)
högmodig. Sm. Kråm, id. Sk. (N. Åsbo). Fht.
krumb (Graff 4, 609); mht. krump (gen.
kruimbes); nht. krumm; fe. crumb; bret. kroumn.

Krum-bagge, krómm-bagge (pl. -gar), m.
vresig menniska. Sk. (Onsjö, Luggude). Krómling
(pl. -ar), m. id. Sk. (N. Åsbo, Luggude, Onsjö).
Jfr krokebagge.

Krum-halsed, króm-halsed, adj. som
kråmar sig. Sk. (Ox.).

Krum-kniv (pl. -ar), m. en stor krokig knif
att skära till skomakareläster. Bl.

Krumla, v. n. 1 falla, snafva i backen. Sm.,
kl. (Stranda).

Krumma, v. a. 1 böja, göra något krokigt.
"Krumma en gren". Sk. (Ox.). D. krumme;
fht. ga-krumbjan (Graff 4, 610); nht. krümmen;
n. kruma; bret. kroumma, id.

Krumma sej, v. r. 1 brösta sig, bete sig
stolt. Vg., sm., kl. m. fl.

Krummaser, f. pl. förvridning af
ansigtsdragen; allehanda underliga åtbörder och
ansigtsuttryck. Sm. Nht. krumase.

Krumme, m. sing. det inre mjuka af brödet.
Nk.—sk. Kromme, m. id. Sk. Krumma, f. G.
Fsv. kruma, f. id. God. A. 49, f. 172 v.: "man
stampar sinaps frøø ok krumona af hwijt
hwætebrødh"; nht. krume, f.; fe. crume f.; e. crum;
holl. kruim, f.; d. krumme, id.; fn. krumr, m.
saften, kärnan af en sak.

Krummel-fingrad, adj. som har krokiga
fingrar af köld, halfstelnad af köld i händerna.
Bhl. Krummel-händt, Vg., sm.; krumm-händt,
Vg. (Flundre, Vartofta h.); krummen
(ursprungligen troligen krumen, p.p. af det förlorade
starka verbet krima, kram, krumit). id. Vg. I
andra munarter heter det krummsen, Ög., vg., sm.,
kl., bl.: krumla, id. "Han ä krumla i
hännerna". Kl. (Högsby).

Krumme-lur, m. 1) krokig figur. Allm.; 2)
konstiga strekar. Vm., sm., sk.

Krummsna, v, n. 1 blifva frusen om
händerna, så att fingrarne styfna. Vg., ög., sm. (Östbo).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free