- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
408

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L - LJO ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ljusa-snäppa, f. Sm. (Östbo, Kinnevald); ljos-saks, Dl.
(Mora); ljäus-saks, f. id. G.

Ljusa-sköre, n. ljusbrand, förkolnad
ljusveke. Sk.

Ljuse-sedel, m. lysningssedel, intyg om
afj lysning till ägtenskap. Sm. (Vestbo).

Ljus-föra, v. a. 2 ljustra. Ög.

Ljusliken, adv. klarligen. Sm. Fsv.
ljus-lika. S.S. 1, 118, 220; 3, 105. J. M. Yrt. s.
278; fn. ljóslega, id.

Ljus-pena, f. smalt ljus, dank. Vg. S. pen 1.

Ljus-tand, -in, m. ljusveke. Fl. (Öb.).
Ljäus-tanä, f.; ljäusa-vaike, m. id. G. Jfr tana 3.

Ljus-tjängken, m. def. ljusbrand, den
utbrunna ljusveken. Vb.

Ljös-klip, f. 1) ljussax. Jtl. Lyseklyba,
ljusklippa, f. id. Bhl. (Elfsb.); 2) en sticka med
utskärning i ändan för ljus, då man sätter den
andra ändan i en väggspringa uti stall eller
fähus. Jtl. S. klip.

Lys (ipf. o. sup. lyst), v. imp. synas på
afstånd. Framfor det föremål, som synes, sättes
partikeln óppa, på, eller ifrån. ”Hä lys óppa
torna”, det synes på eller ifrån tornet. Den
sora ser tornet, står på afstånd derifrån. Vb.

Lysa, f. en smal öppning genom en skog.
Ul., dl. (Mora).

Lysa ópp, v. n. 2 klarna upp; om luften.
Ul (Rosl.).

Lyse, n. 1) något att lysa med. ”Ja har
inge lyse”. Jtl.,nk. ög.; 2) tran i lampor. ”Ja har
ej nåed lyse i kväll”. Sk. (Ox., Onsjö). N.
lyse, n. id.; fn. lysi.

Lyse-sedt, n. lysningsämne, olja, tram
”Lyse-sedt ä så dyrt i år”. Sk. (Ox.). Sedt, n. id.
Sk. (Skytts, Onsjö); seelse, m. id. Sk. (Onsjö).

Lyse-stage, m. ljusstake. Sk.,bhl. Fsv.
lius-staki, m. id. S.F.S. 7, 219; d. lysestage.

Lyse-stikka, f. en af stiekorna som brinna
i den mindre öppningen på bakugnen för att vid
brödets gräddning lemna erforderligt ljus. Nk.
<i>Glugg-stikka</>, ugn-stikka, f. id. Vm.,sdm.

Lyse-ved, m. murket, blåaktigt trästycke,
som iyser i mörkret Nk. Lys-ve(d), m. Sdm.;
lys-trä, n. id. Ul.

Lys-blå, adj. ljusblå. Sk. D. lyseblå.

Lysma, f. Ijusrand. Hs.

Lyssn el. lyssne, m. 1) hastigt sken; stjernfall,
meteor; 2) norrsken. Vb. Piemont, losna, f. blixt.

Lysnings-piga (pl.-gor), fästeqvinna, för
hvilken det afkunnas lysning. Bar fordora en
s. k. lysnings-drägt, som bestod af svart
vadmalströja, röd vadmalskjol, röda ullstrumpor och
skor med spännen. Det uppstrukna håret,
kringlindadt med en mångfärgad sidentygsbindel, låg
i ring på hjessan. Ög. (Vånga s:n). R. Dybeck,
Runa 1844, s. 81.

Lysur el. nor-lysur, n. norrsken. Dl. Lyse,
n. ”Dä står lyse på himlen”. Jtl.,hj.; lisa
(pl. lise, def. lisan), f. id. Hs. (Db.).

Lys-ve(d), m. ved och stickor, som
innehålla kåda och tjäru-ämnen; begagnas till lyse
då man ljustrar fisk, samt vintertiden i spisen
för att gifva godt ljus åt dem, som arbeta i
rummet. Vb.

Lyvse, v. n. o. a. 2 1) lysa, upplysa; 2)
afkunna lysning till ägtenskap. S. Sk.

Lyvsne, v. n. 1 ljusna. S. Sk.

Lyvsning, f. lysning för brudfolk. S. Sk.

ópp-ljust, adj. n. 1) klart, utan moln på
synkretsen. ”Hä jär óppljust i dag”. Vb,; 2)
klart, nära dagen, vid första ljusningen. ”Nn
börjar bli óppljust”. Ög.

LJOT, adj. 1) ful, stygg. Dl,, nb. Ljut
(kompar, ljutänä, sup. ljutäst), Vb.; ljut (komp.
ljutare). ”Ho ä sa ljut”. Sm.; ljöt, id. Vl.
(Elfd.), dis. (Vedbo); 2) ful, vanskaplig. Dl.
Ljut el. liut, id. ”Ljut i syna”, ful i ansigtet.
Nb.,åm.,jtl. Ljut, id. N. Vb., sm. ”Dä ä e
ljut menniska. Ljut i ögna, ljut i ansegtet”. Sm.;
3) mager. Dl. (Ohre). Fn. ljótr, ful, stygg,
ryslig; n. ljot, ljøt, id.; deraf fsv. lyti, n. lyte. L.L.
(fn. lýti, n. id.); lyta, v. a. göra vanskaplig.
Rimkr.; lyter el. lytter, adj. lytt. VGL. ÖGL.
Biærk. R. Jfr moes. ljuts, adj. bedräglig.

Liot-agär ( - - # ), m. flyghafre: Avena
fatua. Ö. Dl. Flug-hagrä, m. G. Fn. hafrar.

Ljot-dyr, adj. rysligt dyr, mycket dyr. Dl.
(Våmh.). Skamm-dyr, uv-dyr, adj. id. Dl.

Ljot-gåmål, adj. mycket gammal, utlefvad.
Dl. (Elfd.).

Ljoting, m. 1) fuling, stygging; t. ex. om
en grälaktig menniska. ”Du ir jen ljoting”. Dl.
(Elfd.), hj.; 2) hin onde. Dl. (Elfd., Mora).

Ljot-jelåk, adj. rysligt elak. Dl. (Elfd.).

Ljot-kall, m. krustistel Carduus crispus.
Dl. (Elfd.).

Ljot-kåv, m. vanskaplig kalf. Dl. (Elfd.).

Ljot-manns-piska el. liot-manns-piska, f. eg.
hin ondes piska; Hypochæris maculata. Dl.
(Elfdalen, vester om Dalelfven). Slåtter-kulla,
f. id. Jtl.; fiji (pl.-er), id. Sdm. (Södertörn).

Ljot’n, m. def. hin onde. Ö. Dl.

Ljot-stark, adj. ofantligt stavk. Ö, Dl.

Ljot-stur, adj. ofantligt stor. Ö. Dl.

Munn-ljut, adj, som har ful, vanstäld mun,
t. ex. om en som tuggar snus. Vb. (Bjnrkärn).

Mykjit-ljótt, adv. mycket fult. Dl. (Elfd.).

Uv-ljótt, adv. ofantligt fult. ”Äd ir uv-ljótt
gardt”, det är mycket illa gjordt. Dl. (Elfd.).

LJUDA (ipf. löd, sup. ludit), v. n. växa.
Detta starka verb har visserligen icke påträffats i
våra munarter, men uppställes med rätta af C. Säve
(St. verb. s. 6) och nedan upptagna ättlingar
utvisa riktigheten af ett sådant antagande. I fn.
har detta verb troligen hetat ljóda (pr. lyd,
lauđ, pl. ludum, sup. lođit). Moes. liudan (láuþ,
ludun, ludans), växa; fsax. liodan, hliodan,
lio-than; fe. leódan (leád, ludon, loden); fht.
ar-hliu-tan, ar-liudan, id.

LioÐur el. ljóđer, n. fördjupning efter skada
på ett växande trä, som håller på att gro
igen. Ö. Dl

Lo(d), f. 1) växande eller afmäjad säd. Vl.;
2) årsväxt; om säd och gräs. Vm. N. lod el.
lo, f. a) foder till kreaturen, hö och halm
tillsamman; b) korn och halm tillsamman, kornet
på åkren eller i otröskadt tillstånd; fn. lóđ, f.
afkastning af en jordlott; jfr fn. heylóđ,
kornlóđ, f. Ordets ursprungliga betydelse har utan
tvifvel varit: växande gröda, afkastning af åker
och äng.

Lo, n. ludd, fjun. Vb.,jtl. Lo, m. 1) hår,
ragg på en hud. Hs.,g. , m. id. Nk.; 2)
lugg på kläde ooh andra ylletyger. S. G., vb.,
hs., sk. , m. Nk.; lov, m. N, G.; lod,
id. Ö. Dl.; 3) fnagg, som afnötes garn under
väfning och liksom ull stannar under vävstolen
fnagg som genom nötning samlar sig i kläder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0438.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free