- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
458

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M ... - N ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


honing; moes. miliþ, n.; gr. μέλι, id.; mlt.
mulsum, mulsa, honingsdryck.

MÖN, möning, m. öfversta kanten af taket på
ett hus, ryggning på halmtak. N. Hl. Moen,
m. id. Öl. D, møn, mønning. id.; fn. mænir,
m, ryggning på hus; n. møne, n. id. Jfr gael.
muin, rygg, topp; hindost. mangrâ, öfversta
kanten på ett tak.
<sp></sp>

Mone·stänger, f. pl. stängerna uppvid
ryggåsen på halmtak för att fasthålla
ryggningshalmen. Kl.

Möna, v. a. 1 täcka ryggåsen af ett
halmtak. Hl. (Värö, Frillesås), öl. Mona, id. Kl.
D. mønne, id.; fn. mæna, v. a. fastigio domum
instruere, culminare.

Mön-sten, möne·sten, m. flat sten, som
lägges på ryggningen för att fasthålla halmen. Hl.
(Värö). D. mønsteen.

MÖND, s. mynda.

MÖNSTER, n. (i fornsvenskan) kyrka. Ordet
förekommer numera blott i namnet på köpingen
Mönsterås i Kalmarlän. Fsv. mønster el.
mønstir, n. a) eg. kloster (af lt. monasterium); b)
kyrka. S.S. 2, 111. Sv. Pr. K. f. 12, 13 v. Sv.
Järt. post. s. 111. Spec. Virg. s. 266. Cod. A.
29, f. 120 v.; fn. musteri, mustari; fe. mynster;
fht. munster; nht. münster; e. minster; holl.
monster.

MÖ-PIGA, s. måj.

MÖR, adj. 1) eg. (i riksspr.) mjuk. Måjr, id.
G.; 2) otålig, lättretlig; om menniskor. Vb.; 3)
talesätt: a) mör i munnen, nyter; inställsam: qui
mollia verba loquitur. Vm.,sdm.; b) mör i
ändan
, längesedan död och ruttnad. Vm. Fsv.
mær, adj. mör; fn. meyrr; n. møyr; nht. mürbe;
fe. mearu; holl. murw; ns. mör; d. mør.

MÖRJA 1, s. mora 3.

MÖRJA 2, s. mora 1.

MÖRK, adj. 1) eg. (i riksspr.) ej upplyst:
obscurus, tenebrosus. Mörk (kompar. mörkänä,
superl. mörkäst), id. ”Ha jär no na mört i da,
men ä var mörkänä i går”. Vb.; 2) fig. blind.

Fl. (Pargas). Fsv. myrker, adj. mörk. Fr. af
N. 868. S. F. S. 7, 331; fn. myrkr, mörkr; n.
myrk; d. mørk; fe. myre.

Mörka, v. a. 1 skymma någon. Hs, ”ja
ska alldri mörka hans dörr”, jag skall aldrig
mer komma inom hans dörr. Sk. (Slågarp i
Skytts h.). N. myrkja, v. a. förmörka.

Mörk el. mörtn (ipf. mörknä el. mörtnä)
v. n. mörkna, öfvergå till skymning. "Hä håll
å mörtn (el. möörk). Daga börj möörk”.

Mörkas, v. d. 1 blifva mörkt, mörkna.
”Da’n mörkas”, dagen aftager. Sk. Fsv.
myrkias, mörkias, v. d. blifva mörk, mörkna.
S. F. S. 7, 52, 345, 346. Cod. A. 27, f. 3: ”thin
ognasyn mørktis”; l. e. f. 130; d. mørknes;
fn. myrkva.

Mörke bit, m. meraf an, som ätes i
mörkningen, när dagen är kort. Sk. (Ox., Skytts
h.). Mörkels·bit, m. Sk. (Onsjö); mörke·bid,
m. id. Sk. (Bjäre). D. d. mørkemad, id.

Mörk·emellan, adv. hela dagen, mellan
morgon och afton. Sm., hl. Mörkra millum,
id. N. G.

Mórk·(h)ylld, adj. mörklagd i ansigtet,
brunett )( hvit-(h)ylld. Sdm. (Ornö). Af fsv.
hold, huld, n. hull, kött. VGL. S. F. S. 6,
98; fn. hold, n. id.

Mörsker, n. mörker. Hs. (Db.).

Stimmane mórst, adv. kolmörkt. Hs. (Db.).

MÖRLA, s. myra 2.

MÖRTA·GRÄS, mörte-gräs, n. Spiræa
filipendula. Vg.,sm.

MÖR-TUVA, s. maur.

MÖSJA, s. måj.

MÖSKAS, v. d. 1 skymma, mörkna till;
qvällas. Vg. Jfr. musk.

Myskja, v. n. 1 taga sig en aftonsömn. Vg.

Myskjing, f. skymning. ”Sóva myskjing”,
taga sig en liten aftonsömn medan det qvällas.
Möskjning, f. id. Vg. (Mark). Möskje,
myske,? id. ”Sóva myskje”. Vg. ”Söva
skymning”, id. Dls.

MÖSSJA, s. mosse.

MÖST, m. vattenpöl, däld fylld med vatten.
Hl. (Värö, Vallda). Jfr e. moist, våt, fuktig.

MÖV, m. måg. Sm.

N.



N. förkortning, brukas 1) i stället för en, man,
när man menar sig sjelf. Sdm.; 2) i stället för
honom, nomin., accus. och dativus. ”Hva sa’n”?
hvad sade han? ”Giv åt’n”! gif åt honom! Allm.;
3) i stället för bestämda artikeln framför nomina
personalia masculini generis. ”N’ far” (läs:
änfar), fadren. ”N’ bror”, brodern. ”N’ Per, N’
Anders”. Vb. (Löfånger, Nysätra, Burträsk,
Skellefteå).

NA 1 (pr, nar, pl. naë, ipf. nod el. no, pl.
nodu, sup. nat), v. a. nå. G. (ipf. no el.
nådde, sup. nått), v. n. o. a. 1) hinna med, ha
tid till. ”Ja nō inte mä’et. Sk. (Ox.) ”Ja
ska göra dä óm ja når. Ja nådde inte mä’et”.
Ög.,vl. ”He sku va lustot ti läs, bare han sku
nå”. ”Ja når int”, jag har ej tid. Fl. (Öb.); 2)
hafva fördrag med. ”Du får väl nå dej”, Ög.
(Ydre). Nå sej, v. r. 2 berga sig, begå sig.
Vg.,sm. Fsv. na, v. a. a) finna, träffa, hinna
till. Alex. M.; b) få, åtkomma. VGL.; fn.
(náđa, náđ), få, åtkomma, bemägtiga sig; fht.
nâhjan, nalkas; nht. nahen; fe. nêhvan; d. ,
id.; moes. nehvjan sik, närma sig.

Nådas el. nås, v. d. 2 räcka till. ”Mä
denna stången nås ja inte (sjö) bóttnen”. Fl. (Nl.).

Nå-händelig, adj. som är nära till hands. Hs.

Nåka, v. a. 1 nå, räcka. ”Nåka efter
något”, taga efter något som man ej räcker. Bl.,
vl. Nåka el. någa, id. ”Ja kan inte nåka te
lóftet”. Sk.,hl. Nåkk (ipf, o. sup. nåkka), nå,
räcka till; om utsträckning. Fl. (K., P.).
Noga, v. a. 1 1) id. Vl.; 2) skada. ”Dä
nogade honom inte”. Vl.,ul. Nåkas, v. d. 1
nalkas, gränsa till, råkas, mötas, träffa hvarandra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0488.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free