Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SJÖ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
el. sjofar), m. haf, sjö; fht., fsax. sêo; fe. sæ:
e. sea; nht. see; holl. zee; d. sø; lapp. säv; moes.
sáivs, m.
Sjé-bótten, m. 1) eg. sjöbotten; 2)
sjöbottensgräs: Seleranthus annuus. Detta besvärliga
ogräs, som växer tillsammans med Spergula
arvensis, förstörer i hög grad växterna på
svalarne och åkrarne, särdeles då de sås för brådt.
Hs. (Db.).
Sjö-bloma, f. hvit näckros: Nymphæa alba.
Vb. (Ume). Jfr vämblad.
Sjöa-bremme, m. kall hafsvind. N. Bhl.
Jfr bremme.
Sjö-bragd, s. bragd 1.
Sjö-brak, n. det som vräkes upp från sjön
(såsom tång, vass, qvistar o. d.). Ul. (Rosl.).
N. bråk. Jfr brak.
Sjö-bunden, p. p. uppfyld af insjöar. Ög.
Sjö-djävel, s. ulk.
Sjö·kókk, m. Callionymus Lyra, L. Nilssons
fauna 4, 212.
Sjö·mus, (pl. mösser), f. Mustela erminea.
Vb. Föga brukligt.
Sjö-óllon, n. näckblad: Nuphar luteum.
Sm. Jfr åkanna.
Sjö·plommon, n. Ulva pruniformis, L. Ul.
Sjö-själ, s. säl.
Sjö·spira, f. trollslända. Nk. (Kihls s:n).
Sjö·svullp, s. skvilpa.
Sjövvel, m. en större vattendam, vattningsställe.
Sk. (Ox., Torna). Sjäurl el. sjäul (def.
-en), m. Sk. (Vemm.); stjövel, m. id. ”Nu ha
de rensat ópp den stora stjöveln”. Sk. (Ox.).
D. d. sjøvl, stiøvl, id.
Skäddig, adj. dimmig, töcknig. Hl.
(Hasslöf,Karup). Jfr bret. skeûduz, skuggig.
Skadera, v. a. 1 skada. ”Han ble mied
skaderad å askan”, han blef mycket skadad af
askan. S. Sk. Skajdä, id. G. Fsv. skaþa,
skadha. Alex. 2732; fn. skada, skedja; fht.
scadôn; nht. schaden; fe. sceadjan; e. scath;
moes. skapjan.
Ska(d)-fallen, adj. bräcklig. Bhl.
Skadli(g), adj. 1) eg. (såsom i riksspr.)
som orsakar skada; 2) som är för god att
begagna. ”Selkä jär för skadlit dill foder”, silke
är för godt (dyrbart) till foder. Vb.
Skäft (skäfft), m. 1) kil. Vb.; 2) stången
som sammanhåller fram- och bakkärran;
mellanstycke uti en vagn, hvarmedelst han kan
förlängas eller kortas. Länga, f. Sm.;
lurstång, f. id. Sm.,vg. (Vadsbo).
Skäfta (skäffta, v. å. 1 1) tillöka eller
hopfoga något, t. ex. ett par bräder, stänger,
stockar. Sm.,ög. Skäfta hop, id. Hs.; 2;
sätta flera dragare framför vagnen, det ena paret
framför det andra. Vm.,nk.,ög. Deraf a)
köra skäfte, köra med flera dragare anspända
framför hvarandra; b) ria skäfte, ria te skäftes
el. ria skäkkte, rida på en af de första
hästarne i ett förspann. Götal.; c) tve-skäft,
adv. med två par dragare. ”Köra tveskäft”.
Bl. (Östra h.).
Skäfting, m. drägtstång för oxar. Ög.
Ut-skäfte, n. framskjutande utsprång på
en byggnad åt sidan eller gafveln. Ut-viste,
n. id. Hs. (Db.).
Skag, n. 1) ett bart och öppet eller
framskjutande ställe; 2) udde; 3) utsprång på tak,
öfver bro till en förstuga. Vb. Fn. skagi, m.
långt framskjutande udde; n. skag, n. ett bart
och öppet eller framskjutande ställe. Deraf
namnet på danska udden Skagen. Jfr nfris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
