Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SKAK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skäkka (sk hårdt), v. n. darra. Skäkka
sig, darra af köld. D1. (Elfd.).
Skak-al, m. tvärstycke i skakkel,
hvarmed de tvenne sidostyckena förenas i skakeln. Vb.
Skakel-hysta, f. svänggunga; gunga, som
sättes i rörelse medelst en stång, fästad vid en
axel )( klókk-husta, f. gunga, som går eller
sättes i rörelse som en ringklocka. Hs. (Ljusdal).
Skakel-rede, s. reda 1.
Skakkel-ill, adj. (om häst) som ej tål att
benen vidröras af skakeln. Vb.
Skakkla-fall, n. dödsfall af dragkreatur.
Kl. Skajle-fall, n. id. Sk.
Skakkal-skjäL, adj. ömtålig för
skaklarne; om hästar. Hs. (Ljusdal, Norrbo). Fn.
skiarr, skygg i fugax.
Skakkäl-trä, n. en träkrok, hvarmed
skakkeln fästes vid släden. Vb.,dl.(Mora).
Skakkäl·kräppå, f. id. Dl. (Elfd.). Jfr kräppa 2,
sid. 354 b.
Skak föttes, adv. skafföttes; om personer,
som ligga med fötterna vid hvarandras
hufvuden. Skav-fettes, Hs. (Bj.); ska-föttes Vb.;
sla·fötts el. sla-föttes, id. Ög.,sm.,bl.
Skakk 2, f. ett snedt afskuret, klumpigt
stycke. Bl. Fn. skakki, m. skefhet.
Skakk 3, n.? spe. Jtl.; deraf skakka, v. n.
1 grina åt någon, göra narr af någon medelst
eftcrhärmning. Bhl.,dls.,vl.,vg.,hl.; skäkka,
id., Bhl. (Oroust); skäkka efter, upprepa, tala
efter. Vg.
Skakka, v. a. 1 göra sned eller olika.
Skakka av el. å, afskära, afhugga på sned.
”Skakka mera å grób-kanten”! Sk.,hl.,vg.
Skakka in, Sk. Fn. skakka, göra sned; d.
skakke.
Skakka sej, v. r. 1 flytta sig, ändra sig.
”Påsken skakkar sej”. Sk. (Ox., Ljunits h.).
Skakka sej fram, snålt och bedrägligt, men
dåligt och klent reda sig i sammanlefnaden
eller i det enskilta lifvet. Vg. (Skarab.).
Skek, n. 1) skref, rummet mellan begge
benen. Sdm.,ög.; 2) byxskref. Nk.
Skeka, v. n. 1 1) skilja benen åt, taga
steg. Hs.—sdm. Skekja på, gå fort och med
långa steg. Hs. (Db.); 2) ligga med utbredda
ben. ”Skeka ut”. Ul.,sdm.,vm.,nk.,vg.,vl.
Skäka, v. n. 1 spärra ut benen, stå bredbent,
sträcka benen bredt från hvarandra. Kl.,sm.
Skajkä, skajklä, skjäkä, id, G. Skekkla el.
skäkkla, ligga och kasta benen, att kläderna
gå upp. Vg. (Vadsbo), nl,; skräkkla, id. Vg.
Jfr fn. skekkja, v. a. bringa i en sned ställning.
Sköka, f. utbygguad vid en hö- eller
sädeslada; ett hus, bygdt intill ett annat, så att
det har det större huset till vägg å ena sidan
och merendels är öppet åt den andra. Dls.,vl.
Fri-skalare, m. 1) en som ”skalar fri”, d. ä.
som (vid lekar) springer undan sina förföljare.
Bl.; 2) häst som springer mycket fort. Sm.
Skal, adj. 1) ostyrig, som springer eller
hoppar öfver gärdesgårdar; om kreatur. ”Dä
ä ett skalt kräj”; 2) (om hund) som är
odygdig och stjäler kött och fläsk. ”Dä ä en skal
hong”. S. Sk. Jfr skali(g).
Skalare, m. en som springer snabbt;
storspringare. Allm. Skalar, stor skalar, m. Vb.
Skal-hake (pl. kar), m. 1) storspringare;
om kreatur och menniskor. Allm.; 2) hurtig
karl. flink i sin syssla. Vl.,ög.,sdm.,vm.
Skyr-hake, m. id. Sdm.
Skali(g), adj. 1) ostyrig, okynnig; om
kreatur. ”Ögjet ä så skalit”. Sk. (Onsjö,Harj.);
2) sjelfsvåldig, skälmaktig, fallen för att göra
små skälmstycken. ”En skali unge”. Sk.
(N.Åsbo). Skale, adj. något ovettig. ”Per va så
skale mot mäg”. Hs. (Ljusdal). D. d. (Bornh.)
ska’l, okynnig. ”En ska’l hest”, en hest, som
vill bitas eller slås. ”En ska’l kat”, en
tjufaktig katt (Adler, 58).
Skall-farta, v. n. 1 springa fåfängt kring
marken. Vb.
<sc>Skallka</sc,. v. n. 1 skena, vara yster; om
hästar. Kl.,öl. Skålka, Kl.,sm.; skårka, id.
Kl. (Madesjö).
Skal’aus-blómmä, m. Geranium sylvaticum.
Dl. (Elfd. enl. Kröningssvärd, fl. dal.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
