Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VIG ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VIG
VIGLA, f. en bundt obrutet lin, så stor att
han jemt kan hållas under armen för att läggas
i den s. k. bråken. Sk. (Ing.).
VIG-MUNN, s. väga.
VIG-NIAURE, m. testikel. G. Jfr fn. vigr,
f. spjut; i så fall vore vig-niaure, njurspjut;
fn. nýrna sverđ, eg. njur-svärd, ɔ : membrum
virile. Sæm. Edda, ed. Rask, s. 223, not 2.
VIGÅ-LÖS, s. väga.
VI-GÄTEN, s. gäta 3.
VIINDT, s. winda.
VIJA, f. i sammans, kase-vija, f. Glyceria
aquatica. Vg., sm. Jfr moes. vinja, f. foder, bete:
νομή; fht. winne, pastum; winit, depascit. E.
Fries, bot. utfl. 3,223. Jfr Vinköl.
VIKA 1 (ipf. vek, sup. viki), v. a. böja, vika.
Allm. Viga (veg, vigi), Sk.; vik (vek, vekä),
Vb.; waika (pr. waik, pl. waikum, ipf. wek, pl.
wikum, sup. wikjid), Dl; väika (pr. väikur, pl.
väike, ipf. vaik, pl. viku, sup. viki), id. G. Fsv.
vika? (ipf. vek. Legend, s. 498: sup. vikit
Alex. 1996); fn. vikja (ipf. v?ik); n. vikja; fe.
vican (ipf. vâc) ; nht. veichen, id.; gr. εἴϰ-ειν
(i st. f. Ϝειϰ-ειν), vika, draga sig tillbaka; skr.
vik’, skilja, söndra, aflägsna.
Munns-vik, s. munn.
Sol vek, s. sol.
Vaik, adj. vek, böjlig. Vb. Fsv. veker, vek.
Alex. 4282 ; fn. veikr el. veykr, svag, böjlig;
n. veik. Jfr våker.
Veka 1, v. a. 1 böja, beveka, öfvertala. Sm.
Fsv. vekia, göra vek, mjuk. Cod. Bur. s. 72;
isl. veikja, försvaga; d. vege, göra vek, mjuk.
Veka 2, v. n. 1 vara ostadig, obestämd;
undandraga sig. Ög.
Veka-lös, adj. bristfällig. Kl. Jfr vekk.
Vekare, m. honträdet af jolster: Salix
pentandra. Sm. Vekker, m. Vg. (Vartofta h.);
i andra Vestgöta munarter (enligt uppgift)
vikker, m. Vekare-pil, f. id. Sk. Detta är den
enda växt med sjelfständigt namn för olika
könen; eljest skiljes hanplantan blott med
tillägget gall eller gåll, t. ex. gall-humle,
gåll-hamp. Anledningen till benämningen vekare
är att fröfjunet fordom användes till
lampvekar, hvilka hanståndet naturligtvis ej lemnar.
Veke, m. 1) sidländ äng vid en bäck eller
å. Å-veke, bäkka-veke. Sm.; 2) land-tunga,
udde. Nk. (Kihls s:n).
Vekk, ?. fel, skuld. "Han fikk inte vekk
mä honom." Hs. Isl. veiki, f. svaghet,
sjuklighet.
Vekka, v. n. 1 1) svigta, vika på sned,
vicka, guppa. Vg. Vitta, Dl.; 2) springa
vaggande som ett barn. Sm. Vikka, v. n. 1
färdas af och till. "Han vikkar å far". Sdm.
Vekker el. vikker, m. 1) litet barn, som
vaggande springer omkring; 2) flygtig,
opålitlig menniska. Sm.
Vekklare, m. rullare: Phalæna Tortrix.
Götal.
Vekla, v. n. 1 tveka; pruta. Vekel, n.
obeslutsamhet. Sk. (Bjäre h.).
Vika sej, v. r. 1 gå till sängs. Vg., bhl.
Vikare, m. en art mindre sjel (Phoca
variegata) som uppehåller sig i vikarne. Vb., fi.
(Ingo). Fin. wikari.
Vike 1, m. liten vik, strandbugt. Väik, f.
stor hafsvik (såsom t. ex. Kappelshamn eller
Bursviken). N. G. Waik, f. vik. Dl. (Mora).
Fsv. vik, f; fn. vík, f.; fe. vîc, m.; d. vig; ns.
wik, wike; e. wick.
Vike 2, f. ? vikande, eftergift. Ordet brukas
i det folkartade uttrycket: "ge vike", gifva vika.
Vikel-modug, adj. vankelmodig. G.
Wiken, v. n. 1 böja sig. Ö. Dl. Fn. vikna.
Vikke-vire, lille-vikke-viring, s. vär.
Vikklig, adj. ostadig, icke fast, rankig. Bl.
Fn. hvikull, ostadig, flygtig; fe. vicol
Vikk-stjert, m. ostadig menniska. Sdm.
Vikkug, adj. vickande, rankig. Sdm. Vittug,
id. "Stolen ä vittug". Hs.
Knórre-vekka, f. Om någon viges strax
utlyst blifvit, tros densamma blifva barnlagd;
man bör derföre vänta minst en vecka, som
kallas knórre-vekka. S. Sk.
Lort-vekka, f. åttonde veckan efter den
s. k. "vekkoräkningen" eller veckan före den,
uti hvilken Carolina-dagen infaller. I denna
veckan bör icke sås, emedan det som då sås
anses blifva fullt med ogräs. Sm.
Pingis-ue, f. pingstvecka. S. Sk.
Minske veka, s. sid. 439.
Påsk-ue, f. påskvecka. S. Sk.
Slunt-vekka, s. slinta.
Vekke-praken, f. veckopredikan. S. Sk.
Vekko-dag, m. den dag då
"vekkoräkningen" börjas. Sm.
Vekko-räkning, f. eller vekko-tal, n. en
räkning af veckorna från den 25 mars gamla
stilen, då man börjar att räkna 13:de veckan
och sedan baklänges ända till första veckan,
som infaller vid gamla midsommar. Efter
denna veckoräkning bestämmer allmogen
såningstiden om våren. Sm. Uge-räkning, f. id. "Dä
ä bäst att så havre i sjette å korn i femte
ugan". Hl. Jfr Allvins beskrifn. öfver Mo,
Norra och S. Vedbo, s. 54.
Vekk-sjö, f. sjömil, mil till sjös. Vg. (enl.
Hof). Mila sjö, f. Vg. (Kållands h.). Fsv.
vika, f. sjömil. ÖGL. Dr. B. II pr. "fran
ui-ku at uatne." HL. þg. B. 15: XV "wiknæ
laugum". Cod. A. 49, f. 207 v.: (han) "tok
piltin gladlika til sik ok förde wæl trætighi
uika sioos til eth hws"; fn. vika, f. vika sjávar
(el. sjóvar), id. Hos Lind upptages vecku sjö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
