Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- V
- VÄV ...
- Y
- Y ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VÄV
Sk., hl.; 2) garn till inslag i en väf. "Spinna
öv". Ög., sm. Fe. ob, inslag i väf; e. dial. o;
gr; υφος id,; lit. udis, f. väfnad.
Öva, v. a. o. n. 1 1) inslå inslag (i väf).
Sm., bl.; 2),pratä mycket. "Nu övar han". Sm.
Öv-garn, n. inslag till en väf. Sm.
Övs-truten, adj. som är i brist på inslag
till en väf. Sm.
VÄVA 2, v. a. insvepa, inveckla, omlinda. Dl.
(Elfd.). Fsv. væfva, væfia, væfvia (ipf. 3 pl.
vaffdho. Med. Bib. 1, 160), v. a. a) insvepa,
inveckla. VGL. vafper. S. S. 1, 112. Sv. Pr.
K. f. 20 v., 83. S. F. S. 6, 245. S. Bern. f.
13 v. Cod. A. 27, f. 265 v. Cod. A. 13, f. 38 v.
Horol. f. 8; b) irra omkring hit och dit. S. F. S.
6, 324. S. Bern. f. 67 v. Cod. A. 27, f. 95 v.;
c) öfverväga. S.S. 1, 16. Cod. A. 49, f. 108;
fn. vefja, v. a. omveckla, insvepa. Väva 2 är
måhända utgånget af väva 1 eller kanske samma
ord och har bevarat den ursprungliga betydelsen.
Jfr fn. vefa, a) fläta; b) väfva. Gabelenz
förutsätter ett moes. veiban, väfva, hvaraf bi-vajbjan,
omvefva. För fht. weban, wepan har Grimm
antagit grundbetydelsen: "mooveri huc illuc, vagari";
deraf om den hit och dit farande väfspolen: väfva.
Be-veva, v. a. omveckla. Sm.
Weväl (ipf. wevläd), v. a. veckla, omlinda.
"Weväl um", veckla, svepa om. Dl. (Mora).
Wevla, wepla, v. a. 1 sammanveckla, hopveckla,
Sm. (Östbo). Vävla, v. a. omlinda (med
"vävling"), "V. hö". Vg. (Vartofta). Vävda um,
v. a. veckla, svepa om. Dl. (Elfd..): deraf a)
óm-vevla, v. a. omlinda. Sm.; b) vävling,
hövävling, m. ett långt rep (24 famnar af
svinhår), hörep att linda om ("vävla") ett hölass.
Vg.; (jfr slo-nål, slo-stókk). Vövel (pl. vövlar),
m. Sk. (Ox.); hö-väl, m. Sk. (Ing., Färs h.);
vevel, hö-vevel, m. Sk. (Vemm.); väling,
höväling, m. id. Sk. (N. Åsbo). Fsv. vævild, rep;
c) trä vevla, f. murgröna: Hedera Helix. Sdm.
Jfr rind, veben.
Vävling el. vävald, m. Polygonum
Convolvulus & Convolvulus arvensis. G. I andra
munarter heter Convolv. arv. dra-binda, f. Sk.;
fårtarmar, m. pl. Ul.; jungfru-särkar, m. pl. G.
VÖJN, s. vagn.
VÖJTA.s. wita 1.
VÖKKÄN, s. vaka.
VÖLJA, f. slem som sättor sig vid brädden i
träkärl (af dricka, mjölk o. d.). Åm. Vålja, f.
Vb. Isl. velgja, f. vämjelighet, äckel.
VÖR, s. vä 1, wiđ 1.
VÖRA, v. a. 1 akta, anse. Sin., hl. Vola.
Vg. Fsv. virþa, vyrdha, vördha, värdera; fn.
vivda.
Vördig, adj. 1) (såsom i riksspr.); 2) tjock,
fet; om människor. Svea-, Götal.
VÖRST, s. vórs.
VÖRT, m. (såsom i riksspr.). Vult, m. Vg.;
urt, vert, m. Sk.; vödht el. vådht (def. -a), f.
id. "Vödhta jär stärk." Vb. Fn. virtr; n.
vyrter, vyrt; fe. virt (veort, vërt); fht. virza;
nht. würze; ns. wört; d. urt; e. wort, vört. Jfr
urt 1.
Av-vorst, q. v.
Verta-brö(d), n. ett. slags vörtkaka. Sm.
S. lev.
Vört-snugga, f. ett troll som brukar
stjäla musten, då man brygger. Sm. (Östbo).
VÖRU, vöru-väl s. vara 3.
VÖTTU-BRYN, -drag, -geru, -grann, -kall,
-kar, -käll, -skop, -skål, -så, -sätt, -ämmär, s.
vatten.
VÖVEL, s. väva 2.
Y.
Y förekommer icke egentligen i Skaraborgs
munarter. I en del af Elfsborgs län skiljes
tämmeligen riktigt mellan y och u. I trakten kring
Lilla Edet begagnas u, der riksspråket har y
och tvärtom.
Y, ? fiskyngel. Åm., ög. Oije, id. Jtl. Jfr fn.
úi, m. vrimlande.
YA, s. auga.
YDA el. yta (ipf. ydde el. ytte, sup. ydt), v.
a. o. n. 1) utgifva, utgöra, betala (egentl.
tionde, skatter eller afgifter af jordbruk eller
ladugård). ”Yda te presten korn å smör. Yda tionde
te presten. Yda sä(d) te de fattia”; 2)
afyttra, sälja. ”Ha nået att yta (el. yda).” Sk.,
hl., bl., bhl., sm. D. yde, frambringa; utgifva,
betala; ffris. utian, utgifva. Af sv. ut.
Yde el. yte, n. 1) hvad som utlemnas i skatt.
Sk. (Villands h.), hl., bhl., sm.; 2) hvad som
gäller vid uppbörd. ”Gå yde.” Sk. (N.
Åsbo). ”Dä går inte i yde”, det är ej af afradsgild
beskaffenhet, antages icke. ”Dä går nókk
yte”, det antages nog. Deraf yde-höns, n. pl.,
yde-smör, n. Hl.; 3) nytta. ”Ögen ha gjort
yde för sej”. Sk. (Ox.).
YDA, v. n. 1 säges om visens pipande och
biens surrande ljud före andra och följande
svärmningen. ”Bien yda”. Hl. (Slöinge, Värö,
Frillesås). Stark böjnimg skall enligt uppgift äfven
vara bruklig: yda, öd, ödet. Halländingarne
anse i allmänhet att yda härledes deraf att visen
liksom piper: ut, ut. Jfr isl. yda, brusa, vara
häftig (Haldors.).
Yding, m. den andra bisvärmen i en kupa.
N. Hl. Yting, m. id. Vg. (Elfsb.).
YDD, m. oxtöm. Götal. I några munarter
yd, hydd, ödd, udd. Jfr e. dial. woodie; skot.
wuddy, rep, streck; fin. jude, okrem.
Oks-ydd, m. oxtöm. Bl. Oks-yd, m. Sk.
(Ing.), sm. (Vestbo); studa-yd, m. id. Sk. (Ing.).
Ydda el. ydda på, v. a. 1 lägga ok och
töm (på oxar). Bl., hl. (Frillesås, Värö).
Ödda på, Kl.; hyddä på, id. Sdm.
YDE, n. 1) tät småskog. Vg. Ye, n. id.:
deraf skogs-ye, n. Sm. (Tveta h.); 2) träsk.
Vg., sm. I senare bemärkelsen sällan brukl.
YDE, yding, s. yda el. yta.
YE, s. hyde, yde.
YEPA, s. väpa 1.
YFRIGT, ifrigt, adv. mycket. Kl. Fsv. yfrit,
öfrit, yfryt, adv. id. S. S. 1,56. Fr. af. Norrm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0864.html
