Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
någon modifikation, upptagit det i sin gripande Emilia
Ga-lotti. Ottilie i Goethes Walverwantschaften är övervägande
en vek och älskligt rörande natur, men genom sin
försakelse av en otillåten kärlekslycka och sin död når hon ett
drag av storhet. Ett liknande motiv har Selma Lagerlöf
behandlat och fördjupat i Ebba Dohna-episoden i Gösta
Berlings saga. Också Runebergs Torpflickan, som dör av brustet
hjärta, sedan hennes älskade svikit fosterlandet, närmar sig
den tragiska högheten.
Ett tragiskt rörande livsöde är Ingerts i Per Hallströms
Det stumma: de älskande, Ingert och Gabriel, ha aldrig sagt
varandra kärlekens ord, de få ej äga varandra i livet, de bära
tåligt, utan klagan sin smärta; då, efter den yttersta
självbehärskning, bryter hon äntligen ut i ett jubelskri över att
tystnaden till sist blivit sprängd — och dör. Till Nils,
storbonden, som blivit Ingerts make, säger då Gabriel, drängen,
dessa ord, som bilda den rörande epilogen:
Jag hade henne kär, ser du, för längesedan. Därför kom
jag hit. Jag hoppades ingenting vinna, och jag fick icke ens ett
ord. Jag ville bara vara henne nära. Det nådde jag. Sitt liv fick
hon icke ge mig, därför gav hon mig sin död. Nu är hon min.. ..
Jag skall föra henne dit dar hon är född och vuxen. Där bör hon
vila bäst. Jag har en gård där, och jag byggde en ny. Den
lämnade jag tom, när det blev visst att hon aldrig skulle bo i den.
Nu är det där hon skall ligga på bår. Var kväll har jag sedan
suttit och byggt vidare på den, medan jag hörde hennes steg, men
om detta drömde jag aldrig. Nu passar den gården henne som
den är. Nakna, rena bräder. Nu är den färdig, och nu bör hon
få komma hem.
Dessa gestalter, likasom Romeo och Julia hos
Shakespeare och hos Keller, höra väl genom sitt oförskyllda lidande
närmast till det rörandes kategori; men genom lidandets storhet
och personlighetens upphöjdhet nå de upp till det tragiska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
