Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hva’ var det för ett sakramenskadt väsen?
— brummade Peter Gren yrvaken och reste sig upp.
— Ska’ ni promt leda hit polisen, ifall han är ute
och snokar i natt, edra ...
Han fick ej tala till punkt, ty i detsamma
hördes slag på dörren.
Alla inuti ladan förhöllo sig tysta.
— Låt upp om der finnes någon inne! —
ropade en stark stämma utanför.
— Kunde tro det, — mumlade Peter Gren och
reste sig upp, i det han ängsligt såg sig omkring,
— det är de förb... spårhundarne, som ä’ ute igen.
— O, min Gud, — snyftade Maja och kröp
tätt intill mannen — hur skall detta sluta?
— Så, att vi få fria husrum på vaktkontoret i
natt, — mumlade Jonas med dyster stämma.
— Mor, mor, nu ä’ poliserne här, — hviskade
Kalle och fick tillbaka detta lakoniska svar:
— Låt dem va’ då, nog känner di igen mig
alltid.
— Jag hör att det finns folk derinne, — sade
den förra rösten utifrån. — Öppna bara, annars slå
vi in dörren.
— Nej, nej, — hviskade Petar Gren, i det han,
så fort hans oviga kropp tillät det, skyndade öfver
sina liggande komrater — öppna inte ännu.
— Jo, det är allt bäst först som sist, — sade
Jonas och reste sig upp, då slagen på dörren blefvo
alltför våldsamma. — Det är polisen som söker oss,
och han får ändå tag i oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
