Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANNARNE.
121
satt på en gren i talltoppen och stirrade på nejden.
Där ha vi den igen! sade hon till sig själv, då
Imånen lyfte sig som en stor, röd sköld över vattnet.
Hela fågelns kropp genombävades av en plötslig
rysning, men därefter satt den åter mol stilla och
bara stirrade.
— Vad kan det vara, tänkte Ugglan. Varför
kommer den, och varför går den? Bor den i vattnet,
varifrån den flyger upp på himlen, eller bor den i
himlen och dränker sig i havet? Ibland kommer
den, och ibland är den borta. Och så fort den
flyger! Nyss stod den rakt över de tre granarna
på andra sidan klyftan, och nu är den redan högt
uppe på himlen. Ibland är den blek och ser ut
som om den mådde illa. I kväll ser den röd och
argsint ut! Ugglan skrattade sakta och flyttade sig
längre ut på grenen.
— Tvi vitt! Tvi vitt! skrek den genomträngande.
Ingen rädder här må du tro! Men i detsamma
greps den av skräck, att månen skulle ha upptagit
dess skrik illa, och skyndade in bland de tätare
grenarna, varifrån den med huvudet på sned tittade på
månstrålarna, som dansade på vattnet.
Hela natten satt den och glodde på firmamentet.
— Vad är det egentligt allt ihop ? tänkte ugglan och
spärrade upp de stora ögonen. Denna blåa luft
där uppe med alla de små glimmande prickarna,
och denna lysande tingest, som flyger tystare än en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
