Vilket yrke! Hur kom det sig att jag bland alla näringsgrenar valde den, som passade mig minst? En läkare måste vara ett av de två: människovän eller ärelysten. - Det är sant, på den tiden trodde jag mig vara bägge delarna.
Åter var här i dag en liten kvinna, som grät och tiggde och bad, att jag skulle hjälpa henne. Jag känner henne sedan flera år. Gift med en liten tjänsteman, fyra tusen om året eller något sådant, och tre barn. Barnen kommo slag i slag de tre första åren. Sedan har hon fått vara förskonad i fem eller sex år, hon har vunnit igen en smula hälsa och krafter och ungdom, och hemmet har hunnit ordna sig, resa sig litet efter olyckorna. Knappt om brödet naturligtvis, men det går ändå, tycks det. - Så med ens är olyckan där igen.
Hon kunde knappt tala för gråt.
Jag svarade naturligtvis med den vanliga utanläxan, som jag alltid läser upp i liknande fall: min plikt som läkare, och aktningen för människoliv, också det spädaste.
Jag var allvarlig och obeveklig. Så måste hon då gå till sist, skamsen, förvirrad, hjälplös.
Jag annoterade fallet; det var det adertonde i min praktik, och jag är likväl icke kvinnoläkare.
Det första glömmer jag aldrig. Det var en ung flicka, tjugutvå år eller så; en stor mörkhårig, litet vulgär ung skönhet. Man såg strax, att hon var av den sorten som måste ha uppfyllt jorden på Luthers tid, om han annars hade rätt då han skrev: det är lika omöjligt för en kvinna att leva utan man som att bita av sin egen näsa. Tjockt borgerligt blod. Fadern var en förmögen handlande; jag var husläkare i familjen, därför kom hon till mig. Hon var upprörd och utom sig men icke mycket blyg.
- Rädda mig bad hon, rädda mig. Jag svarade med plikten etc., men det var tydligen något som hon icke förstod. Jag förklarade för henne att lagen icke förstod sig på skämt i sådana fall. - Lagen? Hon såg bara frågande ut. - Jag rådde henne att anförtro sig åt sin mor: så talar hon med pappa, och så blir det bröllop. - O, nej, min fästman har ingenting, och far skulle aldrig förlåta mig. De voro icke förlovade, hon sade "fästman" blott emedan hon icke kunde finna något annat ord, älskare är ett romanord som låter oanständigt i tal. - Rädda mig, har ni då ingen barmhärtighet! Jag vet inte vad jag gör, jag går i Norrström!
Jag blev litet otålig. Hon ingav mig icke heller något särskilt medlidande, sådant där arrangerar sig ju alltid, när det bara finns pengar. Det är bara stoltheten som får lida en smula. Hon snyftade och snöt sig och talade förvirrat, till sist kastade hon sig på golvet och sparkade och skrek.
Nå, det slutade naturligtvis som jag hade tänkt; fadern, en rå lymmel, gav henne ett par örfilar, gifte henne sedan i rykande fart med medbrottslingen och skickade ut dem på bröllopsresa.
Sådana fall som hennes ha aldrig gjort mig huvudbry. Men det gjorde mig ont om den lilla bleka kvinnan i dag. Så mycket lidande och elände för ett så litet nöje.
Aktningen för människoliv - vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och vad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv. Och vid främmande, okända, osedda människoliv har aldrig någon på allvar fäst det ringaste avseende, kanske med undantag av några alltför påtagligt narraktiga filantroper. Man visar det i handling. Alla regeringar och parlament i världen visa det.
Och plikten, vilken förträfflig skärm att krypa bakom för att slippa göra det, som bör göras.
Men man kan ju inte heller sätta allt på spel, ställning, anseende, framtid, för att hjälpa främmande och likgiltiga människor. Att räkna på deras tystlåtenhet vore väl barnsligt. En väninna kommer i samma knipa, så viskas det ett ord om var hjälp står att få, och snart är man känd. Nej, bäst att hålla sig till plikten, om den också är en målad kuliss, som Potemkins byar. Jag är bara rädd att jag läser upp mitt pliktformulär så ofta, att jag till sist tror på det själv. Potemkin bedrog bara sin kejsarinna, hur mycket föraktligare är det icke att bedraga sig själv.
*
Ställning, anseende, framtid. Som om jag icke var dag och var stund vore beredd att packa dessa kollin ombord på det första skepp, som kommer lastat med en handling.
En verklig handling.
