Jag måste anteckna min dröm, som jag hade i natt:
Jag stod vid pastor Gregorius, bädd; han låg sjuk. Övre delen av hans kropp var blottad, och jag lyssnade på hans hjärta. Sängen stod i hans arbetsrum; en kammarorgel stod i ett hörn, och någon spelade på den. Ingen koral, knappt en melodi. Bara formlösa fugaartade tongångar fram och tillbaka. En dörr stod öppen; det oroade mig, men jag kunde inte komma mig för att få den stängd.
- Är det allvarligt? frågade prästen.
- Nej, svarade jag, allvarligt är det inte; men det är farligt.
Jag menade, att det som jag tänkte på var farligt för mig själv. Och jag tyckte i drömmen att jag uttryckte mig djupsinnigt och fint.
- Men för säkerhets skull, tillade jag, kan vi ju skicka till apoteket efter några nattvardskapslar.
- Skall jag opereras? frågade prästen.
Jag nickade.
- Det torde bli nödvändigt. Pastorns hjärta duger inte alls, det är för gammalt. Vi får lov att ta bort det. Det är för resten en alldeles ofarlig operation, den kan utföras med en vanlig papperskniv.
Detta föreföll mig som en helt enkel vetenskaplig sanning, och jag hade just en papperskniv i handen.
- Vi lägger bara en näsduk över ansiktet.
Prästen stönade högt under näsduken. Men i stället för att operera honom tryckte jag hastigt på en knapp i väggen.
Jag tog bort näsduken. Han var död. Jag kände på hans hand; den var iskall. Jag såg på min klocka.
- Han har varit död i minst två timmar, sade jag för mig själv.
Fru Gregorius steg upp från orgeln, där hon hade suttit och spelat, och kom fram till mig. Hennes blick tycktes mig bekymrad och sorgsen, och hon räckte mig en knippa mörka blommor. Och då först såg jag att hon smålog tvetydigt, och att hon var naken.
Jag sträckte armarna emot henne och ville draga henne till mig, men hon vek undan, och i detsamma stod Klas Recke i den öppna dörren.
- Doktor Glas, sade han, i min egenskap av tillförordnad kanslisekreterare förklarar jag er häktad!
- Det är för sent nu, svarade jag honom. Ser du ingenting?
Jag pekade på fönstret. Ett rött eldsken slog in genom rummets bägge fönster, det var plötsligt ljust som mitt på dagen, och en kvinnoröst, som tycktes komma från ett annat rum, jämrade och kved: världen brinner, världen brinner!
Och jag vaknade.
Morgonsolen stod rätt in i rummet, jag hade inte dragit ned gardinen på kvällen då jag kom hem.
Besynnerligt. De senaste dagarna har jag ju alls inte tänkt på den fula prästen och hans vackra hustru. Inte velat tänka på dem.
Och Gregorius har ju rest till Porla.
*
Jag skriver inte ner alla mina tankar här.
Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig.
Jag väntar och ser, om den kommer igen.
