Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 182 —
_ Gud vet — vi får väl hoppas det bästa, sade tant Jame-
sina försiktigt. — Jag har ingen särdeles hög tanke om nutids-
kvinnans uppfostran. Min dotter har tagit graden. Hon kan
också laga mat. Men det lärde jag henne, innan hon fick börja
syssla med några torra vetenskaper vid ett universitet.
I mitten av mars kom ett brev från den äldre fröken Spofford,
vari hon skrev, att hon och hennes brorsdotter hade bestämt sig
för att stanna i Europa ännu ett år. »Så det går an att stanna
kvar i Carolinas tjäll även nästa år», hette det i brevet. »Maria
och jag ämna nu ta Egypten. Jag skulle ändå vilja se sfinxen,
innan jag dör.»
— Så komiskt att tänka sig de där båda »ta Egypten», skrat-
tade Stella. — De ämna nog slå sig ned framför sfinxen på
medförda fältstolar och sticka på sina strumpor, medan de titta
på den.
— Vad jag är glad att vi få behålla Tjället ett år till, sade
Stella. — Jag har gått i sådan fruktan och bävan för att de
skulle komma tillbaka. Då skulle vårt lilla rara hem här skingras
för alla vindar — och vi arma ofjädrade fågelungar kastas ur
boet och åter ut i inackorderingsfruarnas grymma värld.
— Nu ska jag ut och hämta mig en näsa luft i parken, sade
Phil och slängde undan en logaritmtabell. — Jag tror, att när
jag blir åttio år gammal, ska jag känna mig glad åt, att jag gick
ut och tog mig en promenad i parken just i kväll.
— Du uttrycker dig i gåtor, sade Anne.
— Kom med mig, kanske du får veta någonting, sötnos.
Marskvällens trolska och hemlighetsfulla stämning tog dem
genast fångna. Blid och stilla var den, svept i bidande tystnad
— en tystnad, ur vilken dock tonade en mängd små silverldara
ljud, hörbara för den, som lyssnade även med själen. Flickorna
vandrade framåt en av parkens långa alléer, kantad med furor,
som tycktes leda rakt in i en praktfullt djupröd vintersolnedgång.
— Jag skulle gå hem och skriva en dikt nu på eviga mi-
nuten, bara jag visste, hur det skulle gå till, sade Phil och stan-
nade vid en korsning av vägarna, där ett rosigt skimmer göt
sig över furornas dunkelgröna kronor med de ljusare årsskotten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
