Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sä 247 —
Derefter sade han högt.
_ Då jag ser eder här syssla med edra älsklingar, kan
jag inte underlåta att tänka på, hvilken god husmor I en
gång måste bli, stolts jungfru.
— Om så är, så är det helt och hållet min goda mors
förtjenst genom det föredöme, hon gifvit mig.
— Och hur lycklig I skolen göra eder tillkommande
man.
— Det är mitt hopp, att jag måtte kunna likna mm
mor i allt.
— I ären en god dotter, jungfru Helena.
__ Jag vill åtminstone söka vara det.
— I ären det äfven.
Jungfrun svarade intet oeh samtalet ville ej rätt komma
i gång. Det syntes, att hon var besvärad af sällskapet och
önskade, att junkern skulle gå sina färde.
Men långt ifrån att göra detta, gick han henne ännu
närmare.
— Jungfru Helena, sade han, tillåten I mig göra eder
en fråga?
— Det hvarken kan eller vill jag hindra.
— Lofva mig att inte bli ond.
__ Jag tänker, att I ären allt för ädel och rättänkande
för att vilja göra mig en sådan fråga, som jag kan vred-
gas öfver.
_ X hafven rätt. Jag skulle hellre vilja sätta till mitt
lif än såra eder. — Hör mig!
Just som junkern skulle framställa sin fråga, smattrade
ett par trumpetstötar utanför vallarne.
_XXu återkomma min far och Holger, utropade jung-
frun och reste sig hastigt från mossbänken samt sprang
bort från junker Gustaf i riktning mot vindbryggan, hvil-
ken just då fälldes.
— Fördömelse! Hon vill inte höra mig, mumlade jun-
kern för sig sjelf och lemnade äfven svandammen samt gick
i riktning mot slottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
