Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 248 -
Riddar Eskil och junker Holger redo öfver vindbryg-
gan in på slottsgården och hoppade ur sadlarne.
— Välkomna hem igen, ropade jungfru Helena och
sprang upp på gården.
— Tack, min flicka! svarade riddaren och bredde ut
sina armar, i hvilka jungfrun störtade. Han tryckte henne
till sitt bröst och kysste henne på hennes klara panna.
— Har ridten varit angenäm? frågade jungfrun.
— Ja, svarade riddaren, den har varit uppfriskande
och skön. Vår frände Holger är en god ryttare och den,
som skall rida kapp med honom, får allt vara sadelfast.
Hästarne ha löpt undan. Deras hofvar ha knappast vid-
rört jorden, så flinkt ha de dansat fram. — Upp nu, min
flicka, och skänk i ett par stånkor enbärsöl åt våra törstiga
och dammiga strupar!
— Jag flyger, svarade jungfrun och sprang upp mot
slottet.
Vid slottstrappan stod junker Gustaf mörk i hyn som
en åsksky.
Hon ilade förbi honom utan att låtsas märka honom.
— Fördömelse, mumlade han. Nu är hon glad som
en lärka, hennes ögon blixtra som juveler och kindernas
rosor äro skära som nyutspruckna knoppar. — Det är kär-
leken, som målar dessa rosor, kärleken till honom, som nu
vid hennes fars sida nalkas trappan. Men jag svär vid
min heder, att hon ej skall bli hans, skall äfven min klinga
göra ett rödt kors i Holgers hjerta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
