Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI. Lagbestämmelser och försäkringsfrågor av jur. kand. Bengt Malmaeus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en skada, kan åläggas att ersätta densamma. Denna huvudregel om
skadeståndsskyldighet vid vållande finnes uttryckt i 6 kap. 1 § strafflagen. Till sin
ordalydelse avser bestämmelsen endast skada genom »brott» — varmed jämslälles
förseelse mot ordnings- eller säkerhetsföreskrifter — men har i rättspraxis
utsträckts att gälla även för sådana fall, då »vållande» utan brott mot strafflagen
eller förseelse mot gällande förordningar föreligger. Då skada uppkommit
under framförande av motorfordon kan emellertid, med de stränga
aktsam-hetskrav som gälla för motorister, ofta anses utrett att föraren brutit mot
någon föreskrift i vägtrafikstadgan — vanligen åberopas endast den allmänna
aktsamhetsregeln i 2 § — och därigenom vållat olyckan. Skadeståndsskyldighet
kan då åläggas föraren med stöd av den allmänna rättsregeln om
skadeståndsskyldighet vid vållande.
Bilansvarighetslagen.
De med motortrafiken förenade olycksfallsriskerna ha emellertid framtvingat
en utvidgad ansvarighet för skada genom dylik trafik. Redan 1906 tillkom vår
första bilansvarighetslag, som i huvudsak innebar att ägaren av motorfordon
— vilken i regel var mera solvent än särskilt anställd förare — gjordes
ansvarig för skada, som tillfogats utomstående genom (styrkt) vållande av föraren.
Denna lag ersattes sedermera av lagen den 30/6 1916 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik, vilken — med däri vidtagna viktiga
ändringar 1934 och 1939 — fortfarande är gällande. Enligt denna lag äro ägaren och
föraren av bil — i vilket begrepp enligt lagen även innefattas motorcykel —
solidariskt ansvariga för skada, som i följd av trafik med bilen tillfogas annan
person än föraren eller egendom, som icke befordras med bilen, under
förutsättning att det icke framgår av omständigheterna att skadan icke vållats av
föraren. Ägaren (men icke föraren) är härjämte ansvarig om det icke tillika
framgår av omständigheterna att skadan icke orsakats av bristfällighet å bilen.
Såsom framgår är bevisbördan omkastad; den skadelidande behöver icke —
såsom enligt allmänna regler — styrka att bilföraren kört vårdslöst, utan
bilisten måste i stället, för att gå fri från skadeståndsskyldighet, kunna visa att
han själv är fri från vållande, han måste, som man säger på juristspråk,
ex-culpera sig. Detta medför givetvis i praktiken ofta stora svårigheter för en
bilist att fria sig från ansvarighet. Saknas vittnen till olyckan torde det i de
flesta fall vara omöjligt för bilisten att styrka sådana omständigheter som
kunna fria honom. (Omkastningen av bevisbördan gäller dock icke den
understundom omtvistade frågan, huruvida skadan orsakats av viss bil eller icke,
utan detta måste i förekommande fall styrkas på vanligt sätt.)
1264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
