Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett exempel! En af XVII och XVIII seklens
förnämsta tankar, Montaignes, Hobbes, Jean Jacques
Rousseaus, var tanken på naturtillståndet, människans
återvändande till naturen. Då Chlestakov bekänner sin
kärlek för borgmästarens fru, svarar honom denna i
skygg häpnad: »Men ni kommer väl ihåg, att jag på
visst sätt... jag är gift». »Det gör ingenting», svarar
Chlestakov. »För kärleken gör det ingen skillnad.
Karamsin till och med har sagt: Lagarna fördöma
det... Vi fly till flodstrandens skugga»... Det vill med
andra ord säga: de mänskliga lagarna fördöma vår
fria kärlek, men vi fly från människorna till naturen,
där det härskar andra, eviga lagar. Från den gamla
grekiska idyllen om Dafnis och Chloë, som också
voro lyckliga i »flodstrandens skugga», till 1700-talets
känslosamma romaner, till herdescenerna i Watteaus
och Bouchers stil och så via Karamsin till Chlestakov
— hvilken oerhörd väg människotanken gått och hur
den förvandlats!
Och här är andra sidan af samma tanke om
motsättningen mellan naturen och människan,
naturtillståndet och kulturlifvet: »Ja landet har ju sina kullar
och sina små bäckar... Men hur i all världen kan
man jämföra det med Petersburg. Å Petersburg!
hvilket lif!» På samma sätt uppfattar äfven betjänten Osip
kulturens välsignelser: »Det är lifvet på en pinne det:
tiatrar och hundar som dansar och allt hvad en kan
begära. Och en sån bildad konveschaschon en för...
Ja där är folk, tamme tusan, schangtila.»
Det epikureiska fritänkeriet, den pånyttfödda
hedniska visdomen, principen »bruka lifvet, du som
lefver!» — förkortas hos Chlestakov till en ny,
positivistisk visdoms: »Man lefver ju för att bryta njutningens
blomster». Så enkelt, så allmänfattligt! Skall icke
denna frigörelse från alla sedliga band till sist
förvandlas till det nietzscheanska, karamasovska: ondt och
godt finns inte, allt är tillåtet? Samma utgångspunkt
på ena som på andra hållet: örnens vingar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
